I morse begav vi oss ut på stan för att göra all inhandling av mat inför påskhelgen, inte för att vi ens firar påsken nämnvärt, möjligtvis lite påskägg med godis och en bit sill kanske. Innan vi gick till Lidl så tänkte jag för mig själv, jag kanske borde lämna barn och sambo hemma för att storhandla helt själv. Att ha med sig alla barnen på ett och samma ställe innebär många viljor och begränsad ekonomi så mina tankar var mest egoistiska.
Nu var det ju inte barnen som stressfaktorn när vi väl kom till affären, inte heller min sambo konstigt nog. Nej, alltså det kryllade av folk i affären, mesta dels äldre människor som har förbaskat bråttom när de egentligen inte har bråttom alls. Det krockas med kundvagnarna, de fnyser, tycker allt är för dyrt och är allmänt obehagliga.
Ah! Den underbara stressfaktorn var ett underbart faktum.
Jag är normalt inte lättstressad men jag flippade helt och glömde i stort sett allt jag hade tänkt handla så jag fick skicka ut sambon på en handlingsresa till för att köpa de viktigaste, typ kryddor.
Nu står laxen i ugnen och potatisen kokar. Livet är finemang just nu, just nu alltså.