Världens sämsta förälder

 Jag vet, det här med offline tills på måndag gick skitbra.

Ännu en dag i ”Unhappyville” är så gott som klar och jag trodde länge att jag skulle ta mig igenom den här dagen utan att få ett sammanbrott men i slutändan var jag inte ens nära. Jag har haft fullt upp att hata mitt ex idag, jag har så jävla mycket känslor och frågor som känns obesvarade men jag har åtminstone haft så mycket vett att det inte är någon idé att vända frågorna till henne, antingen serveras man lögner eller så skickar hon så tvetydiga signaler att man tror att det finns en chans till återförening, vilket det inte finns.

Jag hade tänkt att bara ignorera allt som hade med henne att göra från och med idag, och det funkade – ett tag. Hittills tycker jag att barnen har tacklat den här situationen på ett bra sätt, de har bara accepterat att mamma inte vill bo här och att de ska bo hos pappa. Bra så kan tyckas men faktum är att det förmodligen bara är vi föräldrar i den här familjen som lurar oss själva med den tanken, det fick jag erfara på ett tydligt sätt ikväll. Normalt är barnen i säng senast 19:00, normalt på egen begäran eftersom de har för vana att kliva upp omkring 05:00, vilket kanske är huvudorsaken till att vi aldrig haft en väckarklocka. Ikväll blev det lite andra tider.

Strax efter 20:00 vaknade Isabella och var extremt ledsen. Hon gråter sällan av orsaker som inte är fysiska så när man ser henne storgråta så vet man att det gäller att vara uppmärksam. Vi satte oss ner och började prata, kanske det bästa samtalet jag någonsin haft med henne. Hon berättade att allt kändes konstigt, att hon hade ont i magen och att hon hade huvudvärk och omkring 19 andra anledningar till att hon inte kunde sova men ju mer vi pratade ju mer öppnade hon upp sig, efter drygt en timme klämde hon fram det. Hon saknade sin mamma och hade väldigt många frågor, den mest frekventa var varför mamma inte ville bo med henne. Jag bröt ihop fullständigt inombords men försökte lugnt och sansat förklara att det absolut inte hade något med henne att göra, att hennes mamma älskade henne mest av allt och så fort mamma flyttat in i hennes nya lägenhet så skulle de givetvis träffas precis som vanligt.

Jag kände mig nästan äcklig när jag försökte förklara för henne att det här händer ibland, att mammor och pappor ibland inte kan leva med varandra och då flyttar de i från varandra. Innerst inne hade jag god lust att säga något helt osympatiskt som förmodligen hade skapat så djupa ärr i henne att en livstid av terapi hade varit lönlöst. Det är väl det enda som jag på något sätt kan vara stolt över i den här separationen att jag inte en enda gång gjort eller sagt något negativt om deras mamma inför deras öron och ögon. Strax efter klockan 21 vaknade även Minna, inte gråtandes men märkbart ledsen. Det tog inte lång stund innan Isabella satte sig bredvid Minna och kramade om henne och försökte lugna henne precis som jag lugnat Isabella en stund innan.

Som grädde på moset så vägrade lilla Livia att somna ikväll och till slut var hon så trött att hon nästan blev apatisk. Då var jag tvungen att ringa till mitt ex för att berätta vad som pågick, att Livia satt och snarkade med öppna ögon och okontaktbar. Jag fick samma känsla i magen som när Haylie fick sin diabetes, det var samma tomma blick och samma rädsla i halsgropen på mig. Vid 23:30 somnade till slut Livia efter att ha gråtit och ropat efter mamma i flera timmar. Jag vet inte vad det var som hände med henne ikväll men så här i efterhand så är min enda slutsats att Livia, trots att hon bara är åtta månader, saknar sin mamma något oerhört.

Det här kan te sig som att jag försöker smutskasta barnens mamma, men det är faktiskt tvärtom och det är något som blivit tydligt under den här veckan. Jag vet ingen människa som är mer skapt för att vara förälder än mitt ex. Allt som har med föräldraskap att göra faller så jävla naturligt för henne. Hon vet direkt vad som är fel när ett av barnen inte beter sig som den borde, eller brukar. Hon kan ana ett fel på barnen långt innan någon ens hinner ana oråd och en mer kärleksfull mamma får man leta bra länge efter. Jag har noll respekt för henne för sättet hon behandlat mig under den här processen, jag tycker hon betett sig vedervärdigt många gånger men det finns inget att anmärka på när det gäller barnen, tvärtom har hon varit exakt lika mycket mamma som brukligt men när hon inte finns med fysiskt på plats alla gånger så är det givetvis så att barnen saknar henne, för uttala sig milt.

Mitt i allt detta står jag. 

Jag ska vara brutalt ärlig med mig själv nu. Jag har visserligen varit pappa i sju år men någon pappa har jag verkligen inte varit. Jag har varit borta under långa stunder eftersom jag varit så inne på att jag ska lyckas som sportjournalist även fast jag egentligen aldrig varit nära. Det var inte förrän när jag skulle avtjäna mitt fängelsestraff i maj som jag hajade till hur illa det var och därför använde jag mina två månader där till terapi för att jag skulle komma ut och kunna vara en bra pappa. Tanken var givetvis hela tiden att jag på något sätt skulle slussas in i detta med barnens mamma vid min sida och på sikt kunna bli en pappa att räkna med. Jag har visserligen haft barnen när deras mamma åkt på diverse resor och events men här pratar vi om en handfull tillfällen i några dagar.

Kontentan av den här utläggningen är att jag onekligen är världens sämsta förälder. Jag ser inte det syfte att få sympatier (vilket skulle vara en sjuk tanke) utan för att det finns en enda sak i mitt huvud och det är barnen. Jag kommer aldrig ge upp mina barn bara för att jag är en kass pappa, tids nog kommer jag att bli en strålande pappa eftersom jag lär mig saker hela tiden. Det oroar mig är vilka konsekvenser det här blir för barnen. Det enda jag kan se är att barnen lider, ännu mer vid de tillfällena när hon dyker upp några timmar för att sedan försvinna igen, timmarna efter att hon gått är ett destruktivt helvete – för dem.

Det finns väl inga enkla svar i den här situationen.Det som står klart är att våra barn kommer få leva med föräldrar som inte lever tillsammans, allt annat är skrivet i stjärnorna. Jag gör mitt yttersta varje dag för att sköta både hem och barn men jag ser redan nu att det på långa vägar inte är tillräckligt, inte ens nära. Kärlek är en stark känsla, dessvärre åt båda hållen.

Jag vet inte vad som måste göras här, men jag vet att jag aldrig kommer ge upp innan det är bra.