Jag känner mig så in i helvete klar med allt. Jag hatar mig själv för att jag tillät mig själv att luras att det var jag som orsakade den här separationen. I nästan två veckor har jag vädjat och bett om att få lägga allt till rätta när det helt plötsligt gick upp för mig igår kväll att det inte var jag som var problemet och att det dessutom var ett ganska talande mönster som hon visat upp.
Under våra sju år tillsammans så har hon haft några riktigt bra vänner som hon umgåtts med och som verkligen älskar henne. Men en efter en har de försvunnit, inte för att vännerna velat det utan för att hon velat det. Oftast har det uppstått någon mindre fadäs som hon själv varit ursprunget till och istället för att som en vuxen sätta sig ner och lösa det så har hon istället bara stängt av allt gentemot den personen, fryst ut dem och gått vidare för senare få ångest för det som inträffat. Hon gjorde det mot mig för fem år sen och efter tre månader kontaktade hon mig igen och jag förlät henne. Jag är glad att jag gjorde det för annars hade jag inte haft mina barn idag.
Detsamma har hon också gjort mot sina föräldrar i omgångar, men där kan man verkligen förstå varför hon inte velat ha kontakt. Kallblodigare människor får man leta länge efter.
Jag försökte förklara och visa för henne vad hon håller på men det går inte att nå henne. Hon söker sin bekräftelse på annat håll nu och med tanke på hur snygg och trevlig hon är så får hon säkert den bekräftelsen.
Jag vet inte vad jag ska känna. Å ena sidan så har de två senaste veckorna var de värsta i mitt liv sedan min dotter gick bort för snart 13 år sen. Jag har mått så dåligt, fått tillbaka självskadebeteende och gråtit floder, och allt det för att hon lurat mig att tro att jag är problemet. Jag borde kanske vara förstående inför henne och hennes beteende men sättet hon utnyttjat mig den här gången är förkastligt. Alla är fria att göra vad de vill med sina liv men att utsätta andra, däribland sina barn, för det beteendet är så lågt en människa kan sjunka.
När jag satt inne och hon dumpade mig så sa hon ”jag är färdig med det här, människor förändras inte”. Jag förändrades mycket där inne och mycket av det genom behandling. Därför smärtade det att höra henne säga så. Nu förstår jag att det hon sa handlade om henne. Hon kommer aldrig att förändras, hon kommer alltid att vara på det här sättet. Och jag, jag är färdig med det här.
Mobilbloggat