Ibland måste man tvinga sig själv att vara realist och ta obekväma beslut, obekväma för en själv. Jag satt och läste mitt eget blogginlägg nyss och började tänka tillbaka på den senaste månaden och hur den varit. Det har varit många tårar och många konstiga tankar om saker som med sunt förnuft bara skriker nej.
Om en person bönar och ber om en chans till och ändå inte får den så kvittar det vad som händer sen för det finns inte en ärlig chans att man någonsin kan leva tillsammans på samma villkor. Den enda anledningen till att vi över huvud taget haft anledning att ha kontakt med varandra är för att vi har fyra barn tillsammans (i lagens ögon, fem i mina ögon) och det kommer givetvis inte förändras men det andra kommer det, har det.
Jag insåg ikväll att den här kärlekshistorian inte har en chans att få ett lyckligt slut. Vi har vuxit i från varandra på ett sätt och vill ha ut olika saker av livet. Jag vill ha ett lugnt och sansat familjeliv, hon vill ha…något annat. Så jag gjorde det enda rätta och hörde av mig till henne och sa att jag släpper taget nu, jag orkar inga fler bråk och jag orkar inte slåss i motvind för något som bara en av oss är intresserade av. Hon sa inget, och jag hade inte förväntat mig något heller.
Den enda skillnaden nu från tidigare försök att komma över det här är att jag har insett att det är så här det måste vara. Om hon nu skulle ändra sig i framtiden så skulle det inte påverka mitt beslut. Jag vill aldrig mer må så här dåligt som jag gjort den senaste tiden och jag vill inte att hon ska göra det heller. Det här blir bäst för alla parter – på sikt.
På måndag skulle vi ha firat 7 år tillsammans, då möttes vi på pendeltågsstationen i Mantorp. Vi visste inget om varandra då men vi fick nästan sju år tillsammans med många fina minnen, även en massa mindre roliga minnen. Jag kommer aldrig glömma henne men jag kommer gå vidare nu, precis som hon har gjort.
Nu är det dags att sova, i morgon börjar ett nytt liv – på riktigt.