Jag sitter i köket och håller på att förbereda dagens mat till barnen, och till mig själv också vilket är lite kors i taket-varning. De två senaste månaderna har jag knappt ätit någon varm mat alls ut snarare ät en burk tonfisk om dagen. Det fungerar kanske ett tag när man tränar men i det långa loppet så måste man ju börja äta riktig mat igen så nu ska jag försöka mig på att äta lite protein idag i form av kyckling. För barnen blir det kyckling och stekt potatis, själv kör jag nog en melonsallad till.
Matlusten har kommit tillbaka och faktiskt också livslusten, och för det har jag faktiskt min förra sambo att tacka för. Under månad har vi bråkat fram och tillbaka om små och stora saker, men det var egentligen inte förrän igår som vi konkret kom någonstans. Hon berättade att hon gått vidare rent fysiskt i sitt liv och det gjorde det faktiskt lite enklare för mig att acceptera det här. Det är en sak att man rent emotionellt inte är riktigt färdig inombords men när man hör att den man känner så starkt för gått vidare på det sättet så underlättar det processen avsevärt.
Nu har vi bestämt att hon ska spendera lite tid här hemma hos mig och barnen utan att vi för den delen ska ha en relation, åtminstone ingen romantisk sådan utan en relation som två föräldrar har med varandra när man känner att romantiken är över. Jag känner nästan som att jag ljuger för mig själv när jag säger att det här känns skitbra, men på något sätt gör det faktiskt det. Det är ju inte alls vad jag hade hoppats på men att jag samtidigt som jag förlorar min kärlek får behålla min bästa vän, det känns stort för mig.
Nej men den där kyckling lagar inte sig själv, dags att hugga tag i det.