Jag ligger i sängen och är för första gången på väldigt, väldigt länge nöjd med tillvaron. Jag mår fysiskt bättre än jag gjort på väldigt länge, jag vågar visa vem jag är för de jag älskar utan att behöva vara rädd för att de ska tycka mindre om mig. Jag är tillsammans med mitt livs kärlek och det känns som att vi äntligen kan dra nytta av det uppehållet som varit och dessutom vara mer ärliga mot varandra än vad vi någonsin varit, jag känner mig nykär. Jag känner mig närmare barnen efter att ha spenderat varje vaken minut med dem de senaste fem veckorna och framför allt förstår jag dem på ett annat sätt än tidigare.
Jag känner mig positiv inför framtiden, både när det gäller vårt förhållande men också när det gäller att hitta ett jobb som passar min familjesituation och det är en enorm lättnad.
Samtidigt som allt känns bra nu så kan jag inte låta bli att väcka den gamla Toni i mina tankar. Den mannen som inte mår bra av belåtenhet och som inte kan njuta av att allt bara är bra utan hela tiden måste sträva mot något annat, inte alltid bättre.
Jag har hela tiden fått höra att jag måste förändras, från alla, och jag tycker att jag förändrats fundamentalt och det skär i mitt hjärta varje gång jag får höra att jag inte har förändrats. Jag antar att det är något som man får vänja sig vid, att inte alla ser de små sakerna som faktiskt göra skillnad.
Nu börjar det bli dags att knyta sig. Dags att sluta tänka och mentalt börja ladda om för morgondagen, med allt vad det innebär. Om det inte framgått tidigare: jag älskat dig, Camilla. Till månen och tillbaka.