← Tillbaka till Improveme Bloggarkiv
Life After 30

Vi lagade och det blev paj

Just nu sitter jag på ett temporärt kontor för att jobba med en hemsida som bara måste bli klar innan måndag, men är det ågot jag lärt mig så är det att korvstoppning inte är lösningen. Det är heller ingen panik, det är inte så mycket som ska göras men det är all bildredigering som tar tid och som gör det hela lite drygt.

Så för att koppla bort det här så körde vi lite familjedag på förmiddagen och bakade en paj. Barnen var hemma från dagis idag och den största anledningen var att Haylie hade blivit biten på ryggen igår av något barn och när Camilla ringde för att höra sig för om vad som hänt så kände dem inte till det, vi resonerade som att det var bäst att barnen var hemma idag och bara chillade. Camilla var kapten på pajbakandet och även om honom var missnöjd med degen så tyckte alla att det var gott, inkluderat superkräsna Haylie.

Under det där med paj. Det är ju det enda man lagar för att den ska bli paj, annars vill man ju gärna att det ska vara tvärtom så det går från paj till lagat…. Förstår ni hur jobbigt jag har det när jag måste sitta och fundera på sån där skit.

   

Dags att återgå till arbete.

Plagiat?

Jag satt och Youtubade – igen. Kom över Dannys Saucedos och Lazees låt ”Shake that ass”, skön låt med förnedrande text. Jag kände igen hooken och mindes orginalet, jag gillade dne som fan då när den kom 1996 med klassiska Rob n Raz som typ var ”the shit” då. Jag föredrar den gamla versionen, vad tycker ni?

Sen kan jag ju ärligt säga att den nya låten dras ner i betyg för att äckel-Bingo Rimér och Zytomierska är med i videon, dem två och Jockiboi är på samma äckelnivå i min bok – ur ett mäsnkligt och humant perspektiv.

Gamla (Rob n Raz feat D-Flex & Dr Alban tror jag)

Nya (Danny & Lazee)

Lite nytt

Jag har vait på väg i säng tre gånger nu men varje gång jag börjat närma mig sovrummet så har jag vänt och satt mig vid datorn ändå. Det är något jag vill få ur mig, men jag har inte en susning om vad det är jag vill få ut. Så i väntan på det ska forsa ut så började jag pilla på en ny design, det är ju alltid något, jag blev kanske inte supernöjd men jag lär överleva.

Jag vet inte vad det är med mig men det är något som inte riktigt stämmer, eller nu finns det nog rätt många som kanske tycker att jag alltid varit off men nu känner jag att jag inte riktigt är mig själv. Jag vet inte om det är en ”mitt i livet” kris eller om det helt enkelt bara är en svacka. Jag har tjatat så länge på Camilla att vi skulle lämna Östergöland och när vi väl gjorde det så kan jag inte släppa tanken på lilla Mjölby, alla människor och underbara ställen. Jag kan faktiskt sakna vår trånga trea också. Just nu känns det som ett misstag att ha flyttat hit, alltså för mig personligen men för barnen så har det varit en jackpot.

Jag satt och kikade på Östnytt nyss och det kom ett inslag från Linköpingm det var nästan som att jag fällde en tår, en otrolig saknad finns det inom mig. Alla mina riktiga vänner finns i den regionen och att ha flyttat tillbaka hit får mig verkligen att sakna dem och inse hur viktiga många av dem var, även om många relationer var 100% ytliga. Det har faktiskt gått så långt att jag börjat kika på lägenheter i Mjölby igen, jag vill tillbaka och jag kommer återvända dit, jag vet bara inte när.

Nej, nu måste jag knyta mig innan jag skriver något jag kommer ångra i morgon.

Jag känner en blandning av oro, ängslan och rädsla

Förskola och Biggest Loser

Det har varit ett par turbulenta dagar här hemma som någonstans handlar om acceptans för varandra, för en själv och kanske mest att komma in i rutiner och vara strikt i dem, till skillnad från sommarens lite slappa attityd. Några punkter som satt allt på sin spets tänkte jag skriva om nu.

Barnens förskola

Som jag skrev tidigare så började barnen på förskola här i Herrskog förra veckan och det krävdes inte mer än 2 inskolningsdagar för att det skulle vara grönt. När vi bodde i Mjölby så handlade det om två veckor, men här tog dem tydligen lättare på det hela. Så nu går alla tre av våra tjejer på förskolan. Ella och Minna har ju gått på förskola tidigare, eller dagis som jag säger och retar upp varenda pedagog som finns, men för Haylie är det första gången. Jag minns att vi var oroliga för hur det skulle gå för Minna som var lite blyg när hon var mindre, men det fungerade alldeles utmärkt och sedan dess är hon en social och envis tjej.

Nu kände vi likadant med Haylie som är blyg mot exakt alla, händer även att hon är sådan hemma mot både mig och Camilla, för att inte tala om hur hon kan vara mot mina föräldrar som vi träffat så gott som dagligen. Första dagarna när vi hade inskolning så var Camilla lite orolig men så fort hon fick vara där ensam så började det fungera riktigt bra, även om det tog ett par timmar första dagen. Nu går det tydligen inte att få tyst på henne.

Allt verkar frid och fröjd kan man tycka och det var det tills Camilla kom hem från ett möte med förskolan idag. Dem hade tydligen sagt att om man inte känner för det så behöver man inte komma dit varje dag. Alltså det fattar väl alla att om man är sjuk eller av annan anledning inte kan gå dit med barnen så är man borta, men inte fan vaknar man på morgonen och känner efter om man ska gå med barnen till förskolan, det kommer ju fucka upp deras rutiner något enormt. Nåväl, det blir nog bra det där.

Biggest loser

Jag var ju på casting för svenska Biggest Loser i förra veckan, måndags om jag inte minns fel. Jag sökte dit för att jag ville ha hjälp med min vikt och för att jag gillar hur programmet är upplagt, tävlingsmänniskan i mig ser utmaningen i det. Castingen gick bra och det kändes som om jag skulle komma vidare, dem skulle höra av sig i fredags men gjorde inte det och det betyder då självklart att jag inte är vidare. Castingen i sig gick bra, den bestod av intervju med en supertrevlig tjej, bli filmad inför en kamera och sedan bli fotad med namnlapp, ingen biggie. Många frågor handlade självklart om varför man ville komma med i BL, vad det skulle betyda för mig och sen lite mer intima frågor som hur mitt sexliv fungerade.

Jag var fullständigt ärlig och sa att jag ville göra det här för min egen skull men också för min familj. Jag vill kunna göra allt med mina barn och idag är fysiken ett hinder, och värre kommer det självklart bli om jag inte får hjälp. Men dem ville inte ha mig så det är bara att acceptera.

Det första som slog mig var att det var ju bara positivt att jag inte kom med, det borde ju innebära att jag inte är tillräckligt fet tills jag kom på att dem egentligen skiter i hur fet man är och det egentligen handlar om att blotta sig själv, emotionellt som fysiskt. Då blev jag irriterad för att jag vet ingen annan som är mer öppen med sina känslor och som saknar hämningar när det kommer till vad jag kan säga och göra. För mig hade varit ett litet pris att göra mig själv till åtlöje för att få chansen att få riktig hjälp med vikten och hitta ett sätt att bibehålla vikten i den livstil jag har.

Nu blev det inte så och det får man lov och acceptera. Har även blivit inbjuden till en annan casting, men jag kommer att hoppa den tror jag.

Nu är det läge för en kopp java och sen blir det fanimej bingen.

Kid History – Ett måste

Det finns många Youtube-sensationer som är roliga att titta på och ett som jag fastande för är Kids History. Vad jag förstår så är det ett gäng bröder som spelar in roliga videos där barn berättar historier och där de vuxna helt enkelt spelar upp det barnen berättar men med barnens röster dubbade.

Helt fantastisk underhållning, speciellt om man själv har barn som påminner om dessa barn i uttryck och tal.