Life After 30

Nu har det gått rätt många timmar sen vi fick veta att Haylie har diabetes. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte kände till så mycket om diabetes innan vi blev ”drabbade” men under kvällen har jag försökt läsa in lite kunskap, även om litteraturen som finns tillgänglig kring barndiabetes är relativt begränsad. Eller barndiabetes, det är egentligen en rätt skum benämning för det är faktiskt så att det som kallas just barndiabetes lika gärna kan drabba vuxna.

Det som man refererar till när man säger barndiabetes är diabetes typ 1 och det allra vanligaste är att man insjuknar i tidiga tonåren. Det som händer är att bukspottskörteln inte kan producera tillräckligt med insulin och det beror på en autoimmun reaktion som förstör de insulinproducerande betacellerna. Jag vet, det säger inte mig ett skvatt heller, men man kan väl på ett förenklat sätt säga att kroppen behöver insulin för att kunna bryta ner all socker, eller glukos, i vår föda och när det inte funkar så måste man ersätta med insulin från tredje part, alltså vi injektioner.

En annan grej som jag inte visste och som i mina ögon gör den här sjukdomen extra speciell är att insjukningsstadiet inte är särskilt lång, utan att det faktiskt rör sig om några dagar, ungefär som i Haylies fall. Jag betvivlar inte för en sekund att diagnos är rätt för alla symptom stämmer in till punkt och pricka, däremot skulle jag vilja dra till kärringen på  1177 som inte kunde göra kopplingen mellan hennes symptom och diabetes och istället trodde att det berodde på att en kille på hennes dagis bitit henne – IDIOT!

Förlåt, det är ju inte hennes fel. 

Det är lätt att vara efterklok och med tanke på att det här upptäcktes i sista stund på VC så får man vara tacksam för att vi är på rätt väg. Men det här också en typisk situation i vad jag kallar för Fas 2. Nu har man kommit över den omedelbara chocken av att få veta att det käraste du har i livet har en allvarlig sjukdom. Du har fått en tid att fundera och börjar sakteliga leta efter syndabockar. Vems fel är det att ditt barn mår dåligt, och vem fel är det vi hamnat i den här situationen. Man bryr sig inte om något annat än att det här ska vara någons fel.

 Jag är klar med mitt skuldjagande och har kommit fram till att den som bär skulden för det här är jag själv. Att utsätta/tillåta barnen att äta mängder med socker i form av lördagsgodis, bullar och allt annat skit så har man också öppnat upp dörren för sjukdomar som diabetes. Jag har aldrig tagit ”hoten” om diabetes på allvar och nu får Haylie ta konsekvenserna för det. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig för det här och jag kommer spendera varenda jävla dag i mitt liv för att göra Haylies och alla våra andra barns liv till det bästa möjliga och lyssna på alla råd man får.

Så då har vi fått veta vad det är för fel på Haylie, eller fel känns fel att säga. Nu vet vi varför Haylie varit så trött och sliten de senaste dagarna, och det kom som en chock.

I morse åkte vi till VC i Ullåger för att checka läget. Ett bra samtal med läkaren, hon hade Göteborgsdialekt och det gjorde saker och ting lite bättre av någon anledning. Precis innan vi var på väg ut så sa hon att vi trots allt skulle göra ett blodprov på henne och det tog inte mer en minut efter det innan vi kallades in till läakren igen som utan krusiduller sa att det var diabetes som Haylie fått.

När man får ett sånt besked så hamnar man i lite av ett chockläge, alla reagerar olika. Camilla föll i tårar, det gjorde inte jag. Jag hamnar alltid rescue-mode när nåt sånt här händer. Jag ställer frågor, analyserar och helt enkelt försöker bedöma vad nästa steg måste bli. Nu var det inte mycket att fundera över, det var ilfart till akuten i Ö-vik för fler prover och där ligger Haylie nu tillsammans med Camilla. Hon kommer ligga inne i en vecka uppskattade dem otroligt proffsiga sköterskorna och läkarna på barnavdelningen, och får man vara lite ärlig så var det skönt att det bara var kvinnor där.

Chocken, ja. Min chock satte igång i bilen på väg hem. Då gick det upp för mig vad som egentligen hänt och vad som nu väntar. I morgon bitti åker jag och barnen till sjukhuset och sne får vi se om det blir jag som stannar på sjukhuset eller om det blir Camilla som blir kvar där.

För mig finns det bara ett sätt att se på det här. Nu är vi på rätt spår, diabetes är diabetes men nu har vi fått rätt hjälp och kan alla göra vårt bästa för Haylie ska kunna må så bra som möjligt.

Vi har varit välsignade, väldigt dessutom, med alla våra fyra barn. Alla har varit friska och aldrig något strul med deras hälsa. Det enda undantag jag kan komma på är Willes förlossning som var lite för dramatisk, men annars inget. Fram till nu.

Nu har Haylie varit som en zombie i flera dagar. Hon är trött hela tiden och äter väldigt lite men ingen feber eller nåt sånt. Förra veckan blev hon biten av en kille på dagis och när vi ringde 1177 idag så trodde dem att det kunde bero på den händelsen. Bull Shit säger jag. Nu har vi fått tid på VC i morgon och förhoppningsvis får vi ett lugnande besked därifrån.

Under alla mina år som bloggande pappa har jag läst om sjuka barn, om barn som inte mår bra men jag har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända oss. Jag tror alltid det värsta och förbered på en tung resa. Jag gör vad som helst för att få tillbaka min älskade lilla Haylie, hon som inte kan sitta still, som bara måste undersöka allt och som bara är helt underbart mycket Haylie.

Att stå så här på sidan när en liten flicka som Haylie, som precis börjat sitt liv och som ännu inte kan säga vad som är fel, är det värsta man kan gå igenom med en tillsynes frisk tjej. Att inte kunna få sitt barn att le, att se dem lida är hemskt.

Nu ligger hon bredvid mig och sover. Låt oss vakna upp i morgon och inse att alla mår bra.

God natt!!!

Haylie är normalt en livlig tjej. Det är full fart på henne hela tiden och det finns stunder som man bara vill att hon ska sova. Hon är nyfiken på exakt allt, hon älskar sina syskon mer än allt och älskar att skrika deras namn i stor glädje. Hon har ett speciellt band till Minna, det känns som om dem inte behöver prata med varandra ens, det räcker med att dem ger varandra en blick så förstår dem varandra.

När den där livlig tjejen Haylie blir tystlåten,varken vill äta eller vill röra på sig, på gränsen till apatisk för att inte säga just apatisk så blir man extremt orolig. Hon andas tungt, hon ser enormt trött ut och har inte feber, då blir man ännu mer orolig. När allt detta pågått i flera dagar så blir man sjuk av oro. Jag har försökt att hitta på saker med henne, hon åt lite till lunch idag och fick lite energi men hon vill bara sitta still.

Jag är sjuk av oro just nu. När jag nattade henne nyss så fällde jag ett par tårar, det finns inget som är så tufft mentalt som att stå bredvid och se sitt barn må dåligt men utan att kunna påverka situationen på något sätt. Fortsätter det här i morgon så blir det självklart sjukhuset på en gång, inte en chans att man tar en risk här.

Det som känns ännu tuffare är att jag känner att jag inte vill prata om det här, eller det man känner. Nu vill man vara stark, man vill kämpa och vara en bra förälder, förmodar att det är det här som kallas rädsla. Jag gillar inte känslan, inte ett dugg.

Jag vaknade i morse i god tid för en gångs skull och dessutom på ett väldigt gott humör. Det tog emellertid inte lång tid innan man var på kurs mot att bli lite upprörd, men jag har bestämt mig för att inget ska få förstöra den här dagen.

Något som oroar mig är dock Haylie.

Hon har varit låg i flera dagar och det spelar ingen roll som vad man gör så går hon runt och är väldigt, väldigt låg. Hin vill inte äta heller, varken mat eller något annat. Haylie är en extremt livlig tjej annars så det är klart att man blir orolig för henne. Jag tror dock att det inte är något att vara orolig för, men jag ska försöka umgås lite mer med henne nu. Det här är den enda nackdelen med många barn att man inte alltid hinner ge alla sin egen tid.

Nu ska jag ta med Haylie till köket och göra i ordning köttfärsen till våra egna färsbullar idag. Vi har lånat morsans ”assistent” så då får man helt plötsligt och ”tid” att skita i halvfabrikat.

Just nu sitter jag på ett temporärt kontor för att jobba med en hemsida som bara måste bli klar innan måndag, men är det ågot jag lärt mig så är det att korvstoppning inte är lösningen. Det är heller ingen panik, det är inte så mycket som ska göras men det är all bildredigering som tar tid och som gör det hela lite drygt.

Så för att koppla bort det här så körde vi lite familjedag på förmiddagen och bakade en paj. Barnen var hemma från dagis idag och den största anledningen var att Haylie hade blivit biten på ryggen igår av något barn och när Camilla ringde för att höra sig för om vad som hänt så kände dem inte till det, vi resonerade som att det var bäst att barnen var hemma idag och bara chillade. Camilla var kapten på pajbakandet och även om honom var missnöjd med degen så tyckte alla att det var gott, inkluderat superkräsna Haylie.

Under det där med paj. Det är ju det enda man lagar för att den ska bli paj, annars vill man ju gärna att det ska vara tvärtom så det går från paj till lagat…. Förstår ni hur jobbigt jag har det när jag måste sitta och fundera på sån där skit.

Dags att återgå till arbete.

Jag satt och Youtubade – igen. Kom över Dannys Saucedos och Lazees låt ”Shake that ass”, skön låt med förnedrande text. Jag kände igen hooken och mindes orginalet, jag gillade dne som fan då när den kom 1996 med klassiska Rob n Raz som typ var ”the shit” då. Jag föredrar den gamla versionen, vad tycker ni?

Sen kan jag ju ärligt säga att den nya låten dras ner i betyg för att äckel-Bingo Rimér och Zytomierska är med i videon, dem två och Jockiboi är på samma äckelnivå i min bok – ur ett mäsnkligt och humant perspektiv.

Gamla (Rob n Raz feat D-Flex & Dr Alban tror jag)

Nya (Danny & Lazee)