Det börjar bli dags att sussa strax. Alla värden är i sin ordning och det har överlag varit en väldigt bra dag, för både Haylie och för mig personligen. Men man vore ju inte sig själv om man ändå inte mådde lite dåligt så här på kvällskvisten, eller dåligt och dåligt, man känner sig bara låg av olika anledningar.
Just nu känner jag mig helt slut och det är väl därför jag också känner mig lite låg, det känns som om man sliter varje dag för att Haylie ska må lite bättre hela tiden och idag har hon faktiskt mått bra. Sen när man lyckats att ro i land det så hinne rman knappt ladda om innan nästa dag kommer och man måste göra sitt yttersta igen för att hon ska må hyfsat åtminstone. Jag har inget emot det för det jobbiga är ju egentligen hon som genomgår, men ibland, för en stund, önskar jag att de där lilla tjejen bara kunde få må bra utan att behöva bli stucken med nålar i parti och minut, och det smärtar som fan att hon inte får det.
Hennes vardag från för dryga veckan sen fram tills att hon går bort om 85 år eller nåt kommer bestå av sprutstick varenda jävla dag. Hur man än vrider och vänder på det så blir det fanimej inte rättvist. Samtidigt läser man i varenda jävla tidning och ser i varenda jävla TV-kanal om hur bortskämda vuxna (och unga) jävla människor har miljoner på kontot och väljer att punda, supa och gud vet vad och lyckas dessutom att ta sig igenom allt det utan en enda jävla fysisk skråma. Jag kanske är bitter, orättvis, egoistisk, fördömande eller bara en idiot, men jag kan fan inte förstå vart rättvisan ligger i att min lilla flicka, inte ens 2 år fyllda, ska behöva gå igenom det här.
När jag tar fram nålen och ska göra ett glukostest på henne sträcker hon ut armen för hon vet vad som händer, hon vet inte varför men hon vet att hon måste. Första gången hon gjorde det så log hon, hon gjorde det inte för att hon tyckte det var särskilt roligt utan för att hon på något sätt vet att hon måste. Det märks att hon bara vill hem härifrån, krypa ner i vår saccosäck och kolla på Playhouse Disney tillsammans med sina syskon. Istället måste hon vara här på sjukhuset, ta en massa prover och bli stucken med en jävla nål konstant. Hur ska jag som en pappa som älskar sin dotter mer än vad ord kan beskriva kunna ställa mig framför en spegel och säga ”Nä, men jag är en bra pappa och jag gör allt för min dotter” när jag ser i hennes ögon vilken lidande hon går igenom.
Det här är första gången som jag ifrågasätter rättvisa i mitt liv. Jag har under mina (något) vuxna år gått igenom missbruk, kriminalitet, förlust och bortgång av vänner och familj, förlorat ett barn och sårat desto fler, men jag har aldrig ifrågasatt rättvisa, inte förrän nu. Nästa gång jag tar upp sprutan och ska ge henne insulin eller ta ett glukostest så kommer hon dra upp tröjan eller sträcka fram armen precis som vanligt, kanske med ett leende som hon gjorde idag. Det enda jag kommer tänka är att hon inte förtjänar det här och att om det hade funnits rättvisa i världen så hade hon sluppit det här och att det istället borde varit jag som blev sjuk.



