När jag väntade mitt första barn kände jag mig gammal. Jag var 26 år och hade en gammal själ. Trodde jag. Jag kände mig gammal redan när jag var 15. Och ännu äldre när jag var 19. Så när jag var 26 kände jag mig ur-gammal.
Det är skrattretande nu när jag är 38 och mitt barn snart fyller 12.
Mitt barn är fortfarande så litet och oskuldsfullt. Så oförstört och vackert. Jag hoppas att inte mitt barn är ett sådant som jag var – om tre år. Tänk om hen känner sig gammal redan vid 15. Det är ju tragiskt!
Nu när jag blir 39 känner jag mig ung. Det här är ju knepigt. Nu känner jag mig som 19 men fyller 39. Är det så att vi alla går bakåt på det viset? Jag associerar till historien om Benjamin Buttons liv.
(Bilder från Huffington Post. )
Där gick det uppenbarligen baklänges.
Hur som helst är det så här att mitt barn redan hamnat i den där liksom ”fula” fasen av livet där allt är fel. Hen har plötsligt växt 20 cm på längden och kroppen är inte alls i fas med sig själv. Det råder disharmoni i humör och rörelsemönster, sömnmönster, rutiner, matintag och allt annat. Det är till och med så att mitt barn nästan klarat av den värsta biten redan, och även om jag först tyckte synd om hen som hamnade där relativt tidigt så känns det plötsligt helt fantastiskt att hen ska ha det avklarat så tidigt.
Den här födelsedagen kommer jag att fira med glädje. Grattis, min lilla parvel, du har nu växt om din mamma i mognad och du har dessutom passerat det fula finnstadiet i livet och kan börja njuta av att vara en vuxen person.
Din mamma, å andra sidan, har snart hamnat i den tantsjuka, patetiska gruppen av människor som fumlar efter sin identitet och inte vet om den är barn eller vuxen eller förälder eller party-animal på nytt.
Gode gud, låt mig passera denna fas med samma värdighet som mitt barn passerat värsta puberteten.
Ännu är jag inte ute på andra sidan utan oroar mig för vad min plats är på denna jord som allra mest.
Jag vill verkligen hitta mig själv och komma ut på andra sidan som en stärkt person som just klarat av medelålderskrisen.
Jag googlade på Medelålderskris och då kom denna bild upp på en blogg som heter Spacesims. Texten till bilden lyder: ”Några dagar senare var det dags för Ambers födelsedag, hon blev vuxen och fick dessutom en medelålderskris!”
Det låter så objektivt och lätt och ledigt när det handlar om Sims. Tänk så min mark gungar på riktigt. Det vore skönt att se sig som en Sims-karaktär och se sig själv lite mer utifrån. Jag identifierar mig starkt med denna kvinna som står där med sin korta tröja från 1997 och och känner sig jättecool men inser att hon blivit äldre och kanske inte kan leva samma liv som 1997.
En annan bild som dyker upp om man googlar Medelålderskris är denna, från filmen En gång i Phuket. Det komiska är att jag verkar följa något mönster som många andra gör – plötsligt har jag börjat med Yoga och tycker att det är The Shit med stort S. Jag drömmer om att åka till Thailand på yoga-retreat och ja, vad ska jag säga? Det känns så förutsägbart.
Det känns som en kris i sig. Följer vi människor verkligen samma mönster fast tiderna förändras? Kanske till viss del. Jag och min generation följer kanske varandra?
Hur min kris känns:
1. Jag inser att jag inte kan ha mina korta tröjor längre. Jag är inte samma tjej rent fysiskt. Jag har fått tre barn och tiden har gått och nu är det inte lika lätt att behålla formen fast man inte motionerar. Det var inga problem för mig 1997. Så alltså är inte krisen att jag vill ha korta tröjor men inte längre kan, utan att jag tvingas inse att jag är äldre och har en äldre persons ämnesomsättning. Det betyder att jag faktiskt också drabbas, precis som alla andra i hela vår art, av att åldras. Hur kunde jag tro att jag skulle slippa? Nu påminns jag om att jag inte har oändligt med tid eller energi och att jag kommer att dö en vacker dag. Tänk att jag inte fattat det! Jag har inte det! Jag har inte fattat att jag kommer att åldras och dö. Det är helt sjukt barnsligt. Men nu fyller jag 39 och fattar detta. Det är en början.
2. Min mamma kommer att dö. Och min pappa. Det trodde jag inte heller. Jag trodde det var något som drabbade andra. Ja, helt sjukt är det, men det är sant.
3. Jag är patetisk. För jag vill vara ung. Jag vill ha korta tröjor och jag vill ha kul.
Men vänta nu, hade jag så kul? Jag har ju precis sagt att jag kände mig urgammal när jag var 26 och gammal redan som 19. Jag tänker tillbaka och minns osäkerhet, komplex, oro, ångest. De känslorna drabbar mig sällan nu. Jag njuter mer av livet och tar för mig.
Men ändå, var det tvunget att ske så snabbt?
Det här är jag. Det fanns liksom aldrig något mellanting.
Jaja, nu kommer jag bli fulare varje dag så det är väl bara att njuta av nuet och hoppas att jag får leva ett tag till.
Jag är sann.