Älskade pappa.

Har bara läst lite av boken om pappa och jag blev fängslad direkt. Känns som jag kommer närmre honom på något sätt. Också därför jag gillar att lyssna på min mamma när hon berättar om honom. Jag fick ju tyvärr inte så mycket tid med honom. Brydde mig inte så mycket när jag va mindre då jag inte kände honom. Ju äldre jag blev desto mer ville jag lära känna honom. Vi pratade mycket i slutet via telefon. Jag önskar att jag träffat han mer. Hade han bara levt idag så hade vi antagligen varit bästa vänner. Jag va sååå arg på honom när han dog. Varför tog han inte sig tid att träffa mig? Varför lämnade han mig? Varför slutade han inte bara att dricka? Iaf för min skull? För Eriks och Anders skull?

Jag kommer ihåg att jag grät när jag fick reda på det och på hans begravning. Sen inget mer. Inte förrän tre år senare kunde jag storböla på kvällarna. Jag insåg nog inte riktigt förrän då att han verkligen va borta. Det va först på senare tid jag förstod att det va så mycket mer än att bara sluta dricka. Spriten hade han fängslad. Han hade nog troligen bipolär sjukdom som jag också har. Och jag förstår hur svårt livet kan vara då. Sån ångest man kan ha. Jag klandrar inte han längre. Nu saknar jag han bara något enormt. Jag får gå hela livet utan en pappa. Älskade pappa.

Och alla som säger att jag utnyttjar hans namn, inte bryr mig osv. Fuck off! Ni vet inget. Ni kan inte känna det jag känner. Ni kan inte känna att det alltid fattats en bit av mitt hjärta.