Han kommer nog att ledsna på allt snart.

Kan inte sova, jag tänker för mycket som vanligt. Och så målade jag, målade grät, målade och grät lite till. Och nu tänker jag att Morgan kanske kommer ledsna på allt snart. På min strössliga regnbågsvärld, och på hur att han kanke tycker det är kul för ett litet tag sådär. Som att gå på tivoli liksom. Han säger världens snällaste saker, jag har nog aldrig hört någon säga så mycket fint. Bara en sån konstig snäll sak om mitt hår, han låg och tog i det, han sa det var som guld. Guld? Vadå guld? Det är ju trassligt och som sönderblonderad sockervadd. Men jag har för dåligt självförtroende för att tro på allt. Men när man börjar att bli kär i någon är det kanske såhär? Att man tvivlar lika mycket som om man tycker allt nästan är för underbart? Jag får tänka som Håkan; Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid ibland är det så. Så säg som det är den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna förlorar allt och känslorna faller fritt på midnattsgatorna för vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda och allt dehär vänder sig in i mig, men du är det finaste jag vet tralala. Men jag vill aldrig att det ska ta slut. Aldrig med honom. Okej med andra men inte Morgan. Usch, nu fick jag ångest, han kanske blir jättespänd för detta inlägg, för han brukar ju titta in här… Han kanske ryggar tillbaka, vi älskar ju inte varann än, (eller alltså ni förstår, vi kanske älskar hur vi är men kanske inte djupt varann, bara två veckor sedan vi sågs ju)  vi har inte varit intima, vi vill bara gosa. För vi vill vänta tills det känns rätt, tills det bara blir. Kanske vill vi när vi älskar varann, jag skulle älska det. Uhh, vad jag nattbabblar. Eller skriver jag ”underströmande” Bekräfta mig, bekräfta mig!!!? Ja, det är väl det jag gör. Hoppas ni sover gott iallefall. Jag ska också försöka igen. Nattinattinatt.