Vi vet alla att det enda säkra i livet är att vi ska dö. Majoriteten av oss vet inte när, bara ATT. För många av oss är den, döden, långt borta. Men för vissa är den mycket närvarande. Som när man drabbas av en dödlig sjukdom, till exempel cancer.(Nu pratar jag om oss här i Sverige och inte övriga välden där krig, svällt och orättvisa levnadsvillkor gör att synsättet på döden blir något helt annat.)
För en vecka sedan så sände P1 sommar musikern och producenten Christian Falks sommarprat. Sommarpratet sändes när Christan hade gått bort vilket gjorde att det fick en annan dimension. Ett sista ord, ett testamente, en osentimental påminnelse om vart vi alla ska sluta.
Det fick i alla fall mig att inte glömma bort att vara tacksam och uppskatta det jag har här och nu. Göra allt för att släppa taget och förlåt det som hänt i det förflutna. Det påminde mig om att livet är så kort. Att jag måste leva här och nu och våga ta emot den kärleken som finns NU omkring oss. Det kanske låter klyschigt men är inte livet fullt av klichéer?
Sen var det ett mycket bra sommarprat. Ett levnadsöde fyllt med kamp, sorg övergivenhet och massor med kärlek. En påminnelse om att det är de svaga i samhället vi ska hjälp och stötta. Att det är RIKSKNAS i Sverige när man måste vara frisk för att få hjälp för att man är sjuk. Något som i alla fall jag ska tänka på när jag går och röstar i höst.
I slutet av programmet så stor grät jag. Lite för det jag hörde och lite för det som väcktes inom mig.
Så TACK Christian Falk för ditt sommarprat!
Bilden är lånad ifrån www.thastrom.se