Gud vad mycket som hänt. Niklas och jag försöker igen. Eller försöker och försöker. Han säger att han inte vill vara någon annanstans än här hos mig, hos oss. Tillsammans. Det är så det är. Att det ska vara vi. Vi ska klara det här tillsammans. Mycket att bara släppa, men det är det värt. Hela min värld rasade när han gjorde som han gjorde, men jag har aldrig någonsin tvekat på att det är honom jag ska vara med. För alltid. Så säger man nog oftast i ett förhållande. Men det är väl fint? Att känna att man vill leva hela sitt liv med den personen. Det är kärlek.
Hon som han trodde han var kär i. Jag ser i hans ögon att det är sanningen när han säger att hon kunde varit vem som helst. Han var sårbar och upplevde vårat förhållande som något dåligt. För stunden. Han snöade in sig på att det var fel. Istället för att prata om det med mig. Bestämde sig för att göra slut. Hon dök upp. Kan bli så. Ska inte kunna bli så. Men det kan. Det är något man ska prata om när man delar ett liv tillsammans. Man ska kunna berätta att något känns fel. Nu vet vi det.. eller han. Jag har alltid vetat. Skulle kunna säga att jag tycker det är jobbigt att han ser henne ofta. Och klart att det är det ibland. Men inte alls så som jag trodde jag skulle känna. Som sagt, hon kunde varit vem som helst så då spelar hon ju ingen roll.
En bergodalbana av känslor.. Minst sagt.
