Fobier…

Oj vad jag hatar när folk lägger upp bilder på spindlar. Facebook brukar såhär års invaderas av bilder på sådana, som om det är någon tävling om ’vem som hittat störst spindlar i hemmet’. FY fy fy fy. Det är en av mina största fobier. Det var inte allt för längesedan jag satte mig i bilen och plötsligt märkte hur någonting kittlades på halsen. Jag som har långt hår reflekterade inte så mycket över det förens jag blickade ned och fick se en sån stor långben utan vingar, ni vet? Mm. En sån, promenerandes på vingliga ben ned för bröstet och ned på sidan av magen. Som tur var hade jag pojkvännen bredvid mig som snabbt fångade den och kastade ut den, efter att jag först skrikit och fått panik. Hela den vägen hem satt jag i passagerarsätet och bara stirrade och hörde hur hjärtat slog i 120. Jag var i CHOCK! så otroligt fjantigt egentligen, men ni med spindelfobi (araknofobi, som det så tjusigt heter egentligen) vet vad jag pratar om och hur jag måste ha känt. Jag skakade långt efter och det tog ett bra tag innan jag somnade den kvällen, kan jag säga. När jag väl somnade, drömde jag om GETINGAR – min andra stora fobi. Leave me aloooone! haha, fy! Kan tillägga att jag bara dagen efter satt på en busshållsplats och kände samma kittlande på fingret som jag höll mobilen i. Jag blundade, tog ett par djupa andetag, vred på handen och – mycket riktigt. En likadan spindel till. På mitt finger. De som körde förbi busshållsplatsen just då och tio minuter fram måste ha undrat vad jag gick på för droger…

På tal om getingar förresten, har ni märkt hur otroligt lite sådana vi haft i år? Är SÅ tacksam för det. Förra sommaren var nog då som jag verkligen utvecklade fobin. Då var det som en invasion i Augusti och jag bävade varje gång jag skulle gå utanför butiken som jag jobbade i då med soporna. Sopor+getingar är en jävla kombo, märkte jag. Där låg en pizzeria bredvid butiken och pizzabagarna fick sig ett gott skratt en gång när jag sprang ut med soporna i panik med ett gäng getingar efter mig. Det gick till och med så långt att det en gång flög in 3 getingar i butiken. De dras ju till sött, och där var en del godis i vår lilla butik. Jag jobbade ensam, och sprang runt där i panik med en ihoprullad dagstidning och stängde in mig på lagret när det inte fanns några kunder i affären. Gick endast ut där när jag såg på skärmen att någon gick mot kassan. Jag hade sån panik att jag inte visste vart jag skulle bli av när de surrade kring huvudet på en och man var tvungen att hålla minen när kunderna kom till kassan. ”Vilken tur att du har ett vapen med dig!” hörde jag en man säga efter att han uppmärksammat getingarna han också, haha. Söt.

Hela den månaden förra året vägrade jag att använda parfym efter att ha blivit jagad genom hela stan av en geting som inte ville ge sig. Jag bara antog att de drogs till min söta parfym, haha, och inte en enda kvällspromenad som jag annars älskade att ta utfördes på grund av dessa varelser. Jag stängde helst in mig så mycket jag bara kunde. Men detta år har varit otroligt geting-fritt, vilket jag tackar gud för. Han hörde väl mina tusen böner förra året, haha. Skämt o sido… Men dessa upplevelser har varit några av de värsta på länge. Helt sjukt, hur vi som är så stora, kan vara rädda för någonting som är så litet egentligen..