Är det modernt att vara falsk nu för tiden? Att gå bakom ryggen på folk och att sätta folk i andra hand? Är det modernt att byta kompis oftare än underkläder, att svikas och att prata skit? Att måla upp en falsk bild av att man är saknad och älskad, för att sedan bara vända en ryggen när man hittat någon som är mer spännande?
Jag är så trött på mänskligheten ibland. Varför kan man inte hitta människor, som värderar rätt? Som inte lämnar en så fort man börjar komma nära inpå? Som inte sviker en, ljuger, struntar i att höra av sig? Som faktiskt ringer ibland bara för att höra läget, som skickar ett sms titt som tätt för att visa att man bryr sig, som hör av sig om att få träffa en för att de faktiskt känner saknad och inte bara säger det? Någon som faktiskt menar det de säger, en ärlig person och inte en rälig jäkel som bara snackar massa skit hit och dit, för att tro på det och sedan bara bli lämnad ensam.
Får jag en vän, håller jag fast vid den. Det är väl det vänner är till för? ordet ”vän” är en kompis, en kompis som är till för att stötta, visa kärlek till, omtanke och tillit. Men också någon att ha roligt med, att hitta på saker med, om det så bara är att ligga tysta i varsin soffa och titta på film en måndagskväll. Jag har en sann vän, en vän som inte vänt ryggen åt mig. En som jag har haft så otroligt roligt med genom åren och som man kan berätta allt för. Någon jag litar på och någon jag bryr mig om, som också bryr sig tillbaka. Hon bor en bit bort, och bara det att hon är redo att betala min biljett dit och hem – bara för att jag ska kunna hälsa på när jag inte har pengar över, är vad jag kallar fint. En vän. Jag önskar så att fler var som hon, att fler värderade som hon och jag gör och att fler vore sanna mot både sig själv och andra. Det är så många som springer runt i sin falska lilla värld och tror att de kan göra vad de vill, som inte bryr sig om vad andra känner och som inte tar något som helst ansvar.
Jag är trött på det. Är inte ni? Finns det människor kvar som faktiskt behandlar folk rätt? Det var många år sedan jag var med om det, och jag är så enormt trött på hjärtlösa personer som får en att tro att man betyder så mycket, när de i själva verket skiter i en totalt. Jag har tur som har den där fina vännen, och min pojkvän. Annars hade jag gått under i en värld full av falskhet. Men jag vägrar. Jag tänker hålla fast vid att inte vara falsk, vid att inte ljuga och vid att faktiskt vara den personen som jag alltid varit, den som tar hand om andra mer än sig själv. För det är den jag är, och jag tänker inte släppa taget om den människan bara för att många andra är nötter. Sen att jag på grund av allt inte öppnar mig för folk i första eller andra taget, är någonting jag då får lära mig. Även att lägga idioterna bakom mig för att orka börja om igen med någon ny vän, det tar också på krafterna att börja om gång på gång på gång. Men jag är redo att ta dem stegen för att få möjlighet att träffa en kanontös.
Nu vill jag hitta rätt. Jag ger inte upp, någonstans där ute finns folk som är precis som jag, någon som vet vad vänskap betyder och vad det innebär. Någon som kommer värdera mig till skyarna, ömsesidigt. Jag ska bara hitta er.