Blöta kinder
ikväll igen
huvudvärken börjar göra sig påmind.
Varför kan inte livet vara enkelt?
Det känns som att jag bara kämpar runt i ständigt mörker. Vart är ljuset?
Det känns som då, som förut. Så bekant, fast ändå så annorlunda. Men känslan är den samma. Tomhet. Uppgivenhet. Ensamhet. Likgiltighet.
Oönskad, borttappad och alldeles ensam.
Jag behöver något nu. Jag behöver något som tar mig framåt. Ger mig skjuts, hjälper mig att få hitta ljuset igen. Om ens bara så en liten strimma.
En liten strimma, av hopp.