Vissa hör bara av sig när de har riktigt tråkigt. När de har suttit och matat igenom kontaktlistan och ingen annan kan. DÅ hör de av sig till mig, för de vet att jag är på. Jag är alltid på, för det är så jag är. Glad att folk hör av sig och glad för att ha roligt, vara spontan och leva loppan.
Men ibland är det så genomskinligt.
Så ikväll sa jag nej. Må vara för första gången i mitt liv till en sån här grej och till just denna tjej. Men nu fick det vara nog. Har jagat henne sedan i somras och det passar henne aldrig. Alla andra finns det tid för, utom mig. När jag sist frågade om vi skulle boka något snart, för att det liksom skulle bli av och inte slängas i sjön, svarar hon ”vi kan väl se :)”. Nej, alltså. Du kunde bara skrivit nej. Men nu, när det inte passar någon annan, när ingen på facebook ens svarar på din status, då passar jag.
Så jag sa nej. Att jag skulle sova. Att jag var trött. Det stämmer dock, men hade det varit någon som brukar ställa upp för mig hade min trötthet inte spelat någon roll, jag hade dragit ut ändå, för that’s me. Den jag är. En vän.
Egentligen är jag inte bitter, jag är så van vid detta laget. Men jag tycker det är svinigt. Sen är jag stolt också, för att jag faktiskt stod upp för mig själv och sa nej denna gången, hur mycket jag än hade velat ha kul ikväll. Jag gjorde rätt och satte med foten och det, det är någonting jag ska bli bättre på. Lära folk, att mig behandlar man inte som man själv vill och känner för. Punkt.