Jag har ju alltid haft anonyma bloggar tidigare. Jag är inte van vid att folk jag känner eller vet vem det är läser min blogg. När det varit någon i närheten som hittat någon av mina tidigare – har jag stängt ned och bytet. Jag var anonym av en anledning och därför hatar jag människorna som försökt luska och sökt upp dem ändå, vilket kommit fram senare alltid. Kvittar hur privat jag varit, folk ger sig inte. Hur spännande liv kan man ha?
Men så nu bestämde jag mig för att göra en offentlig, till den mån att jag visar upp mig och mitt liv för folk utanför mitt liv. Ni har mitt namn och ni vet hur jag ser ut och jag berättar om mitt liv och mina tankar öppet, men ingen i min närhet vet om att jag har bloggen. Jag har inte skrivit ut det på Facebook och inte ens berättat för min bästa vän att jag driver en blogg igen. För att jag inte känner mig safe då, jag kan inte skriva lika fritt och jag har ständigt i huvudet att ”om den personen läser, kan jag skriva såhär då?” osv. Jag skriver det som jag vill nu och har ingen annan att tänka på eller ta hänsyn till. Inte för att jag skriver dumt om någon, men ni förstår. Jag behöver inte tänka efter en fjärde gång och inte heller bry mig hur jag formulerar saker och ting.
Även om jag inte berättar typ någonting om vad som faktiskt hänt i mitt liv, hur jag mått och vad jag gått igenom så har jag heller inte sett det som en omöjlighet att en dag råka nämna något om det eller liknande. Jag startade bloggen i hopp om att kunna skriva det jag ville och kände för, utanför min bekantskap då jag antar att jag aldrig kommer få mycket läsare här. Vilket hade skrämt mig, av ovanstående anledningar.
Så vet ni varför min uppdatering blivit värre? Varför man märkte det markant efter typ november? Jo. De som visste om bloggen som jag litade på just då, var pojkvännen, pappa och mamma. Precis när jag börjat känna mig bekväm med att blogga och visste att ingen hittat den av mina vänner osv, ja. Då berättar mamma en dag, att hon läser min blogg. Att pappa också läst lite och att jag skriver sååå bra och gripande i många inlägg och att jag borde satsa på att skriva en bok och la la la. Där lyssnade inte längre jag, för min hjärna gick på högvarv. ”vad har hon läst? Vad har jag skrivit? Har jag råkat avslöja något? Har jag skrivit något om mitt förflutna? VAD VET HON?” och jag kände bara för att kasta in handduken och stänga ned bloggen och aldrig lita på någon igen. Jag kände mig helt uppgiven, naken och för att vara ärlig; sårad. Mamma har sökt upp bloggen och haft samvete att läsa, i min dagbok. Det finns en anledning att jag inte accepterar hennes vänförfrågan på Facebook och att jag aldrig haft en nära relation eller en öppen konversation om vad som händer i mitt liv; de har inte där att göra, för att de liksom aldrig haft det. Det låter lite tufft, må hända, men jag vill kunna kontrollera vad jag delar med mig av och inte när det gäller familjen. Mamma vet detta. Jag hade nu plötsligt ingen koll på vad i helvete hon läst och vad hon fått för uppfattning. Jag berättade aldrig min historia för dem för att de skulle få mer förståelse för mig och allt som varit förr, och det hade sina anledningar. De fanns inte för mig då och de märkte ingenting, så därför gör jag bäst i att inte berätta. Det man inte vet, lider man inte av.
Men hon läste i någon månad minst och hon berättade det och sen sögs musten ur mig. Av alla bloggar jag fått stänga ned pga folk som snokat, skulle nu min mamma tvinga mig att göra samma sak. Men jag gjorde inte det. Jag lämnade den öppen, men någonstans där på vägen, dog min motivation. Även om hon lovade att inte läsa den, så vet hon mitt bloggnamn och kan gå in när som helst och läsa ändå. Jag litar inte på att hon inte gör det igen. Så därför blev min blogg allt sämre och de djupa och läsvärda inläggen dämpades radikalt och mina humoristiska inlägg som jag brukade älska att skriva kommer nu lite forserat ibland och det jag absolut inte ville hände; jag måste tänka mig för innan jag skriver. Jag kan inte längre skriva fritt. Jag HATAR den begränsningen och det blir ALLTID så. Absolut en fördel med att vara alldeles 100% anonym i en blogg; man kan skriva av sig ordentligt och på ett helt annat sett. Ett sett som jag älskar och som får mig att må bättre.
Värsta tänkbara hände och nu hoppas jag att ni förstår varför jag plötsligt suger på att blogga. Varför jag inte slänger upp videobloggar där jag flippar lite ibland och varför den dog för några månader sedan. Så det här är mitt förlåt till er och mitt hopp om att i alla fall någon förstår eller kanske till och med känner igen sig.
<3