Jag är den som stöter bort saker. Saker som blir för jobbiga eller som jag helt enkelt inte vill förstå, ta in. Förnekelse.
För att mormor och morfar eller farmor och farfar eller mamma och pappa skulle gå bort, finns inte. Faster och farbror och moster och morbror. Kusiner. Släkt, nära och kära. De kommer alltid att finnas där, leva kvar och finnas runt mig. Det ser jag som en självklarhet. Klart de kommer, liksom! Vart skulle de annars ta vägen?!
Blåst, må hända, men jag kan inte ta in det. Ta in att de faktiskt också kommer att lämna jorden en dag. Och den dagen, den närmar sig. Bara att tänka så ger mig panik. För så är det inte, det vägrar jag ta in ordentligt. Men innerst inne vet jag ju, att livet finns inte för evigt. En dag är det bara över. För alla.
Vet ni vad det gör mig till? en som tar för givet. Jag tar för givet, att de alltid kommer att finnas där. Nu tänker jag främst på mormor och morfar och farmor och farfar. De mår alla bra för sin ålder tack och lov och de bor själva, klarar sig själva och är friska både mentalt och mestadels fysiskt. Vilket gör att jag är otroligt jäkla dålig på att besöka dem, bara att höra av mig ofta är jag sämst på. Farmor och farfar bor ca 15 min bort med buss, alltså i samma stad, och mormor och morfar bor i mamma och pappas trakter, en bit utanför stan (ca 45 min bort). Ändå tar ”livet” för mycket plats, jag prioriterar inte bort dem och jag glömmer verkligen inte dem och det är inte det att jag inte tänker på dem heller, men allt annat tar liksom upp min tid. Just nu är det väldigt mycket jobb, det är det, men sen då? Man hittar alltid nytt. Nya anledningar till att inte känna att man hinner eller liknande. ”Hinner”. Det är precis så det är, man ”hinner” inte. Skrämmande.
Känner någon igen sig? Vet ni vad, ta upp telefonen nu och ring den du tänker på när du läser detta. Bestäm en dag ni ska ses. För det kvittar hur mycket ni än förnekar, hur mycket ni än skjuter bort tanken på att det snart kan bli ett slut och att varje dag är ett steg närmre himmeln, så är det bara så. Tänk så liten del av ert liv, ett så pass litet kapitel i ert liv, som era mor/farföräldrar kommer att finnas där vid liv. I genomsnitt skulle jag nog gissa på att de hänger med i ca 1/4 av ditt liv. TA DÅ VARA på det! Du får aldrig en ny far/morförälder igen. Jag vill inte känna sen att jag kommer ångra mig och tänka tillbaka med ångest över att jag prioriterade allt annat utom just dem. Livet har jag kvar sen också, det jag inte hinner nu hinner jag med sen. Jag har hela livet framför mig, medan de har sitt bakom sig. Det är nu eller aldrig. Prioritera rätt. Prioritera dem, i alla lägen. Jag gjorde inte det när det kommer till min gammelmormor riktigt. Jag fick aldrig visat/berättat för henne hur mycket hon faktiskt betydde för mig och hur stor del hon kom att ha i mitt liv, även uppifrån himmeln. Det ångrar jag, och jag vill inte känna så med fler människor. Ni anar inte hur ont det kan göra.
Ville bara öppna lite ögon, förlåt om texten blev flummig.. Jag är extremt trött. Jag tyckte bara att jag behövde bitchslapa fler än mig själv när det kommer till detta, för generellt tror jag att vi faktiskt är väldigt dåliga på att höra av sig till folk man bryr sig om. Vi är för upptagna med våra egna liv att vi glömmer de som gjort oss till de vi är, de som älskar oss villkorslöst och de som alltid funnits där. Vart finns du för dem?