ALL heder åt ensamstående föräldrar utan bil alltså. Nu när mannen är litta handikappad står jag varje dag för frukost, jobbar, kommer hem och vänder i dörren för att gå och handla, bära på tunga kassar, diska ett ton disk (sjukt med disk det samlas på en dag!), laga en bra kvällsmat + lunch till honom, städa och plocka och sen är klockan 8 och dags att ligga i soffläge/träna lite för att klockan 22 gå och lägga sig för jobb dagen efter. Tänk då att ha ett gäng ungar att ta hand om också? Och att någonstans däremellan hinna ta hand om sig själv. Som sagt; all heder och snyggt kämpat.
Och jag klagar inte, jag tar gärna hand om folk jag älskar. Jag bara imponeras över hur de får timmarna och energin att räcka till.