Ögonöppnare: Hur mobbning skadar din hälsa.

Jag skulle vilja spinna vidare på mitt inlägg jag skrev igår, ”att sätta ord på smärtan”. Det är nämligen ett ämne som jag brinner för och har kunskap kring.
(Har även skrivit DETTA inlägg som tillhör samma genre.)

Det många inte vet, är att om man håller för mycket inom sig för länge, kan det gå så långt att man får sjukdomar. Jo, det är säkert! Mår psyket dåligt, så mår kroppen dåligt. Det håller inte att må dåligt i all evighet, det brister tillslut och kroppen säger ifrån. Lyssnar man inte på kroppen då, blir man sjuk. Bägaren rinner över. Då handlar det inte bara om depressioner och psykiska sjukdomar, utan det kan utvecklas till exempel astma och allergier, men också mycket allvarligare sjukdomar än så. Det är viktigare än vi tror att vi mår bra för att skapa ett så harmoniskt liv som möjligt. Alla vet vi redan att stress kan orsaka problem, men det gör även negativitet och problem.

Det är därför det är så viktigt att vi är snälla mot varandra, tar hand om varandra. Barn som blir illa behandlade, mobbade eller utanför redan som små kommer sällan undan med en frisk kropp och/eller ett friskt psyke längre fram, om man inte lärt sig att förlåta idioterna, acceptera hur det varit, få det ur sig och sedan gått vidare med nya krafter. Många gör inte det, många får inte hjälpen, utan håller det för sig själva och mår istället dåligt över allt negativt som hänt. Negativt skapar negativt och tillslut lever man i ett negativt liv, i ett negativt mönster och i en sjuk kropp. Tack vare att man umgicks med idioter som liten. Ni anar inte hur mycket problem det kan skapa i någons liv om man blivit dåligt behandlad i livet.

Tänk såhär. Allt sätter ju spår, allt vi är med om formar oss. Blev du åtsidosatt ofta som yngre och alltid blev prioriterad sist, är du den som äldre alltid ställer dig sist i kön, som prioriterar alla andra utom dig själv. Sätter dig själv i sista hand, just för att det är så du alltid blivit satt av andra. Får du som liten höra att ”allt är ditt fel” eller liknande, är du den som alltid kommer säga förlåt först och känna dig skyldig, som alltid lägger problemen på dina axlar, oavsett om det är dina egna problem eller någon annans. Du tar på dig andras skuld, för att det är så du alltid blivit lärd. Det är helt enkelt så det funkar, rent psykiskt fungerar vi så, för att vi tar till oss det vi lärt oss från början. Får man då ta mycket skit som liten så samlar man bara på sig, lägger allt på hög och lär sig tillslut, att jag är alla dessa grejerna. Varför skulle folk annars säga det till mig? Du börjar tro på det du ständigt får höra och ditt självförtroende är på botten. Du börjar mobba dig själv. Det är så, precis så, som det börjar. Det är det, precis det, som skapar sjukdomar. Både psykiska och fysiska problem. Tänk vilken skillnad detta skulle kunna göra, om folk visste om detta redan i ung ålder. Att det du står och säger dagligen till den lilla tjejen/killen framför dig, kan orsaka så mycket mer problem än vad du tror. Det är kanske bara tomma ord för dig, medan det kan vara droppen för den som får höra det. Början till många helveten och hjärnspöken.

Nu säger jag inte att alla människor med sjukdomar måste ha haft en körig uppväxt, men på något sätt tror jag att man har mått dåligt för att kunna hamna där. Oftast saknar man någonting. Kärlek, vänner, folk som bryr sig om en, värme, trygghet, mat gjord av kärlek, en stressfri vardag.. Ni förstår. Någonting har oftast hänt för att sätta psyket i det modet. Jag säger inte att man är svag. Tvärtom, har man klarat sig ur någonting eller blivit illa behandlad och ändå kämpat vidare är man stark. Något att komma ihåg: what doesn’t kill you makes you stronger. Det stämmer verkligen, man går oftast ut ur problem och livskriser eller liknande starkare än innan man var med om dem. Du är starkare än den som mobbade dig eller behandlade dig illa, kom ihåg det. Ha alltid det i åtanke när du mår dåligt över vad som kan ha hänt dig. Du är stark.

Jag är stark och jag vet om det. Starkare än många andra. Jag fick lära mig den hårda vägen men jag står stark idag. Och jag skriver. Mycket. Det har många gånger gjort att jag hållit ut. Många tycker kanske att ”problemen löses inte av att man skriver ned dem”, men om det är problem man inte kan ändra eller göra något åt, så hjälper det. Jag ville börja skriva för att jag ville få ned det någonstans. Om jag nu skulle bearbeta det och sedan försöka acceptera det, kanske jag glömmer det. Vilket är halva poängen, att förlåta och glömma så att det inte längre tynger en och man kan börja se framåt istället för bakåt. Men jag var rädd, rädd för att glömma då det är en så stor del och så många år av mitt liv, att jag ville få ned det någonstans. Någonstans dit jag kan återvända och läsa om och om igen om det skulle behövas. Därför började jag skriva. För att om det inte ska sparas i minnet, ville jag ha det sparat någon annanstans. Det har jag nu och jag jobbar fortfarande varje dag med att förtränga, försöka släppa, och gå vidare. Sedan jag började skriva ned allt, ”min historia” liksom, har jag kommit en bra bit på vägen. När jag är klar med det, vilket är väldigt energi- och tids-krävande, tror jag att jag kommer bli så mycket lugnare som person. Få en helt annan sinnerso och bli gladare. Mer öppen. Kanske min eviga skepsis till människor försvinner. Jag har mina anledningar att inte tro på människor, att inte känna tillit. En dag ska jag göra det igen, då ska jag våga ta steget för då kanske jag inte känner att jag har så mycket att förlora. Då orkar jag kanske ta risken att bli sårad ännu en gång, för att jag då har accepterat och släppt det krampaktiga taget om allt som redan hänt tidigare.

Nu blev detta en sjukt lång novell och kanske lite rörigt i slutet.. Men det finns så mycket jag vill skriva, så jag sätter stopp här innan ALLA slutat läsa, haha.. Jag hoppas dock att detta är en ögonöppnare för någon. Sköt om varandra, istället för att skjuta varandra i bröstet. För det är precis så det känns när det händer om och om igen. Som ett skott i hjärtat. Ett skott som lämnar ärr efter sig som tar många, många år att läka.