Jag har kommit fram till en insikt om mig själv. Jag har alltid trott att jag varit en person som ”alltid vill ha det som det alltid varit” och varit rädd för förändringar. Men vet ni? Det är inte förändringarna i sig som jag är rädd för. Jag har bara en sjuhelsikes seperstionsångest!
Det kan slå mig som ett slag i magen, en liten panik-känsla om jag inte har koll på mina grejer om någon annan skulle ta hand om dem. Om till exempel min mamma skulle få för sig att städa och rensa i mitt gamla flickrum, som hon kunde få ibland när jag bodde hemma. När jag kom hem till ett nystädat kliniskt rum – fick jag en panikkänsla och en obehagskänsla i stället för en ”åh, vad skönt! Snyggt!”-känsla. För då vet jag inte vad hon kastat och inte. Saker som ser ut att vara skräp för henne, kan ha en himla betydelse för mig.
Kort och gott; saker (kan vara vad som helst) där ligger minnen i för mig, kan jag inte separeras från. Det kan vara från allt till en påse som någon som betytt mycket för mig som inte finns längre (till exempel..) till ett gammalt vykort jag fått för många år sedan av till exempel mormor. Som lever idag, men jag tänker ett steg längre. En dag gör hon inte det, och då har jag sparat minnen och kärlek i form av vykort. Ni förstår! Allt jag känner att jag har ett band till pga minnen eller liknande, kan jag inte skiljas ifrån. Jag har jättesvårt för sånt. Tänk då hur min garderob ser ut….
Nej. Omöjligt. Men det är sån jag är! Jag tror faktiskt att de flesta lite djupare personer har just denna seperstionsångesten. Faktiskt. För oss är saker inte bara saker, de ligger ett värde bakom.
Känner någon av er likadant?