Jag satt och pratade med mannen över skype för någon dag sedan.
Han frågar hur jag mår, och efter en dag fylld av prövningar och besvikelser säger jag att jag känner mig låg. När vi sedan stängt av skype och han återgått till sitt, slogs jag av kommentaren från en annan person: ”att du sa att du var ”låg” till honom!?”
Jag blev helt ställd.
Han frågade hur jag mådde och jag svarade hur det var. Sanningen.
Den sanning som jag själv skulle vilja höra från honom om han hade mått dåligt, det jag liksom hade förväntat mig att få höra.
Men för vissa fungerar det inte så.
Visst kan jag se perspektivet som personen hade – kanske blev mannen lite ledsen av att höra att jag som sitter här hemma, långt bort ifrån honom, inte mår bra. Men jag KAN INTE sitta och sprida ett falskt sken om att allting är hundra gunnar och att jag är lyckligast i världen och har det super, när allt i själva verket suger. När jag får bakslag efter bakslag efter bakslag och mår dåligt. Framförallt inte till den jag älskar, som vet det mesta om mig. Honom vill jag inte ljuga för och jag vill att just han som förstår – ska veta. Den personen kan det, dock. Ge skenet av att allting är bra. Men jag kan inte vara falsk. Jag kan inte. Och jag förväntar mig att ingen är det mot mig då heller. Jag vill ha sanning. Frågar jag någon hur de mår och de inte mår bra, vill jag veta det så att jag kan hjälpa dem så gott det går. Vara stöttpelaren. Som tidigare nämnt är det ju så otroligt viktigt att det faktiskt finns folk som agerar när någon mår dåligt. För det måste ju komma ut, de måste få prata av sig, för att inte kroppen ska göra bakslag. Jag har ju nämnt detta så otroligt många gånger på bloggen tidigare känns det som, men mår inte psyket bra får kroppen lida. Ut me’t!
Det jag ville komma till är att; jag tror inte det är hälsosamt att göra som den personen. Att gå runt och leka att allting är bra, trots att det kanske inte är det alltid. Det är en sak att vissa människor helt kan stänga av och stöta bort alla problem med ett leénde på läpparna och sedan glömma det. All cred till de människorna, men de har oftast inga ’heart-feelings’ på samma sätt. Men sen finns det de människorna som bara ger UT ett falskt sken trots att de mår dåligt. Det är DE människorna som behöver hjälpen allra mest egentligen. Tror jag.
Att personen i fråga sedan har mage att straffa mig för att jag sa sanningen och sa att jag mådde dåligt, fick mig att inse varför jag hållt allting inom mig i så många år under mina tonår. Det förklarar en hel del. Varför jag behöll allting för mig själv, varför jag blev sjuk och dålig och hela köret. Jag höll smärtan inom mig, för att denna personen lärt mig sedan barnsben att ”ifall man mår dåligt håller man det för sig själv” och att det ska vara något hyssch hyssch med det hela. Men vet du, vad jag kommit underfund med under åren? – det är inte farligt. Det är inget konstigt. Alla mår dåligt ibland, och värre mår man om man håller det inom sig och stänger andra ute. Att jag sedan fick märka detta på egen hand, är en helt annan historia..
Man lever och lär, helt enkelt. Men jag önskar att jag inte blev uppfostrad på så sätt att man inte delar med sig av sin smärta och att det är tabu att må dåligt. Att man bara ska le, säga att man mår bra och ta ut smärtan i sin ensamhet senare, över sig själv.