Ps: läs inte i denna kategorin och denna text om ni ändå aldrig kommer förstå er på ett beroende. Då låter det mest bara fjantigt, haha. Ungefär som allt annat gör som man inte riktigt förstår sig på. Men det var såhär det gick till och såhär det kändes för mig.
*
På nyår köpte jag ett nytt paket cigg. Jag vet att mitt gamla hade räckt hela kvällen om jag hade snålat lite, men jag ville blossa åttahelvete ikväll. För kanske, kanske var detta sista kvällen i mitt liv som rökare. Vid tolvslaget var allt så klyschigt. Vännerna som rökte med mig frös och gick in efter ett tag, medan jag stod kvar och slöt ögonen och tog emot varenda raket som dunkade i takt med beslutsamheten. Jag log lite lätt för mig själv och tänkte ”lycka till, Linda” lite sarkastiskt och tog ett bloss.
När vi sedan kommer hem på natten så går mannen in och lägger sig och knappar på mobilen. Jag gör mig iordning för sängen i badrummet och sen fastnar jag tittandes på balkongen. Andas djupt och tänker att detta är fan sista gången?! Sista! Så sjuk känsla. Går fram och tänder ciggen. Tar ett bloss. Blundar och precis som ”nära döden-upplevelser” så flashade alla år som jag rökt förbi för varje bloss jag tog. Alla minnen. Alla platser och alla vänner. Vi hade ett moment där, jag och ciggen, hur fjantigt det än må låta haha. Vi tog liksom farväl. Efter ungefär halva ciggen tog jag ett så djupt bloss att jag klöktes. Tog ett till, klöktes. Tänkte att snart, snart är det över, snart är denna ciggen slut. Jag kunde liksom inte riktigt berga mig och jag tror det var tur att jag mådde så illa som jag gjorde just då, för det blev mitt sista minne av ciggen liksom. Det var inte gott, luktade skit och jag kände att jag hellre ville spy än att ta ett bloss till. Det räddade nog mig faktiskt, och kändes så SJUKT att min sista cigarett skulle ge mig denna ”upplevelsen” liksom. Varför? kroppen som sa ifrån, sköt bort röken och uppmanade mig att göra rätt? Kroppen gjorde iallafall det lätt för mig. Valet var enkelt. Detta blev mitt sista moment med ciggen och det kunde inte blivit bättre. Sista blosset jag tog mådde jag fruktansvärt illa, och sen fimpade jag. Hårt och länge med ett leénde på läpparna. Nu är det över och jag kommer klara detta.
*
Det som är jobbigast är att vi rökare (FÖREDETTA* wii) inte ser cigaretter som bara en pinne med rök och nikotin, utan vi ser ciggen mer som en vän. Faktiskt. Det är många som har sagt det, jag har läst det och jag kan inte mer än att hålla med. Min första dag som rökfri kände jag det så markant. Det kändes som att jag förlorat en vän. Såhär skrev jag i en anteckning i mobilen dag 1:
”Som en vän. Det har ändå varit vi varje dag i 7 år.
En vän som varit där varje gång jag tagit jobbiga beslut, varit ledsen,
sagt godmorgon och godnatt till, följt med mig på varje resa, varje jobb, genom varje klädesproblem.
Efter varje dusch, sex, middag, drink, dopp i havet.. Allt.
Den har alltid varit med. Därför känns det som en vän. En trogen vän.
En trogen dum underbar idiotisk (o)vän.”
Så kändes det och just då var dessa känslorna så starka. Jag saknade cigaretterna HELA tiden och det var det enda jag tänkte på hela dagen. I nästkommande inlägg kommer jag gå igenom i lite kortare inlägg hur de första dagarna såg ut för mig och sen hur det känns idag! 🙂