Jag mår inte bra.
Jag sover inte på nätterna alls längre.
Jag har ingen att prata med om dagarna.
Ingen att träffa, må bra med och skratta med.
Jag har ingen som bryr sig och jag är så trött, så trött på att vara ensam.
Helt själv.
Alltid.
Utan någon som bryr sig, lyfter ett finger eller någonting. Jag har alltid vetat att någon bryr sig förr, hur ensam jag än varit i vissa perioder i mitt liv har ändå NÅGON varit där, jag har vetat vem jag kunnat vända mig till och hade faktiskt någon att höra av mig till om jag ville göra något. Nu har jag inte det. Inte över huvud taget. Så går det när man blandar sig med falska människor redan från starten. De kommer att svika och lämna en förr eller senare, och när de väl gjort det – är du ensam. Själv. Solo. För att du hållt fast vid idioter i ditt liv. Det värsta är att jag inte förtjänar det. Nu är alla dessutom så djupt rotade i deras gäng, i deras trygghet, att de inte ens ser mig. Inte ens ger mig en chans, för att de redan har det bra. De ser inte det på samma sätt som jag.
Jag vet inte om jag får fram vad jag vill ordentligt. Nu låter jag som en outsider som har något konstigt fel eller är jobbig eller hugger folk i ryggen – varför har jag annars inga vänner? men det handlar inte om det. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är en riktigt jävla bra människa, som tar hand bättre om mina vänner än mig själv. Har alltid gjort. Jag har bara haft otur. Jag är dessutom så jävla, jävla rädd att förlora mig själv i allt skit just nu. Jag vill inte tappa tron helt på människor. Jag vill se gott i alla, så som jag alltid gjort. Det känns som att jag håller på att förlora mig själv ibland och det är det sista jag vill. Jag måste få en ändring på detta, snarast.
Jag vill bort. Iväg. Hitta bra människor, ställen där jag trivs och någonting att göra varje dag. Någonstans där jag mår så bra att jag till och med sover om nätterna, där jag tränar för att jag tycker det är kul, äter för att må bra och där jag kan ligga och gassa i solen varje dag med någon annan vid min sida. Någonstans där jag går till ett jobb jag trivs med, till kolleger jag älskar och en chef som är guld värd. Till folk som hör av sig bara för att höra så att man mår bra. Det finns, det är bara det att jag inte har möjlighet att hitta det. För att hitta den lyckan så behövs pengar. Pengar har jag inga i den utsträckningen. För hade jag haft pengar, hade jag inte stannat en minut till i Sverige. I alla fall inte här. Inget egentligen emot staden jag bor i, den är säkert charmig och allt det där. Det är mitt liv det är fel på. Det är mitt liv, jag vill fly från. Skaffa ett nytt. Jag kräver inte mycket, jag kräver bara att få må bra. Att det ska vara så jävla svårt att må bra? under mina 22,5 år som människa, har jag haft mer misär i livet än vad jag haft och känt lycka. Har jag ens gjort det? jo, någon gång. Någon gång har jag känt av lyckan. Men det var många år sedan och jag längtar så efter att få känna den känslan igen.
Att äntligen, bara få må bra. Är det så himla mycket begärt?
Jag hatar att varje dag för mig just nu, är en kamp.
Visst, jag ler ibland, jag skrattar ibland, men det är tomt. Vissa skratt menar jag, men de är tillfälliga.
Nästan aldrig har jag den där bubblande känslan i magen av välbehag. Ständigt vilsen.
Otrygg.
Ensam.
Solo.
Själv.