Var ett vrak igår. Jag mådde så dåligt att jag bara storgrät. Psykbryt, verkligen. Brydde mig inte om någonting, inte ens att byta om eller sminka mig. Åkte som jag var, söndergråten, svullen i ansiktet och blek. Kunde inte bry mig mindre. Vi skulle hälsa på hans bror, sambo och brorsson var planen. Planen störtade åt helvete då jag krävde att han körde inom och lämnade mig hos mina föräldrar på väg dit istället. Jag behövde en kram och stöd och en famn att tjuta i. Det är helt jävla sjukt hur beroende vi är av sömn. Man blir helt psykstörd utan. Som mamma sa; ”bilen behöver bensin för att gå runt, annars funkar ingenting. Sömnen är vårt.”
(Det kan väl egentligen varenda sate förstå, kan tyckas, men hade någon berättat hur dåligt man faktiskt mår utan – hade jag nog tyckt de hade kryddat. Nu hade jag nog fått krupp om någon inte trott mig! Ska aldrig underskatta sömn igen. Amen.)
Nu har det gått snart 4 veckor utan sömn på nattetid. Jag var så lycklig inatt för att jag sov från 00.30-01.00. Den halvtimmen behövdes verkligen. Inatt ska jag använda sömntabletter första gången i mitt liv som jag fått från svärmor.
För såhär tänker jag inte må längre. styr inte längre över hur jag är och reagerar, känns som att kroppen/hjärnan tar den känslan som ligger närmast och bara låter den spinna. Vill bli mig själv igen nu!
Ni håller tummarna för mig nu, va? Inatt ska jag fan sova och det ska bli himmelskt. Punkt.