Jag hade en fritidsledare på min grundskola som hette Pelle. Denna man var en fantastisk människa. Han var den människan som lös upp ens dag oavsett om den var trist eller tillhörde någon av de då få bättre dagarna. Han var rolig, Pelle, och alla tyckte om honom. Hans standardfras som jag minns mest är ”vinner du?”. Vad han egentligen menade vet jag inte, men han sa sådär ofta. Jag minns att han fick leverproblem, att han var gul runt ögonen och såg trött ut en period och var borta ett tag. Man tänkte mycket på honom och pratade om hur det var med honom. Tillslut kom han tillbaka och var frisk. Han vann.
Jag vill minnas att jag såg honom för ett tag sedan men att jag inte visste om han skulle känna igen mig, så jag sa ingenting. Men att bara få se honom gav mig glädje och ett leende på läpparna. ”Honom ser jag fler gånger, nästa gång vågar jag hälsa” minns jag så väl att jag tänkte.
Jag gick in på Facebook medan jag slökollade på paradise hotel, och fick se en status med hans namn taggat i. Jag fattade ingenting och allt stannade upp för någon sekund tills jag läste fler statusar.
Pelle hade cancer och cancern har tagit denna underbara människas liv.
Pelle lever inte längre.
Jag kan inte förstå hur någon omedvetet kan göra en så stor inverkan på ens liv. Hur man omedvetet kan göra ett sånt fotspår i någons hjärta utan att man egentligen själv tänkte på det. Det tårades i ögonen när jag förstod och jag började gråta. Även om vi inte kände varandra utan och innan så var det Pelle. Det var världens härligaste fritidsledare och det var en så fin person som aldrig skulle göra någon illa med flit, en otroligt fin och bra människa. Jag hoppas att han inte fick lida och att han nu vilar i frid och får sprida glädjen någon annanstans. Jag önskar så att han kunde få se alla fina ord som skrivits till honom de närmaste timmarna och att han var medveten om hur mycket han betyder för många.
Vila i frid, fina Pelle.
Jag ska hädanefter svälja min stolthet och inte bry mig om ifall personer känner igen mig eller inte. Ser jag någon som betyder någonting för mig ska jag åtminstone hälsa. För man vet aldrig, aldrig när man har sin sista konversation med någon, och kanske är det just den som ger en lite mer ro i själen. Att man fått visa uppskattning på ett eller annat vis, är viktigt. Hädanefter tänker jag inte slarva med sånt, för det är så otroligt viktigt.
Var måna om varandra och visa uppskattning mot de ni bryr er om. Det ska jag bli bättre på i alla fall.
Slutligen: fuck cancer. Du är så svinigt orättvis och vi alla hatar dig så djupt. 40 år gammal, det är ingen ålder. Måtte de komma på ett super-botemedel snart, innan det tar fler underbara människors liv.