Jag lovade för någon vecka sedan att berätta om min allergi. Detta lär bli lite känsloladdat, men grymt reducerat på grund av att mycket är för privat. Men jag gör ett försök.
Gud, detta kommer bli jobbigt..
Jag var 8 år gammal och gick i 2a klass när mamma och pappa en regnig dag kom hem med en kattunge till oss. Jag hade tjatat i så många år och en katt var min högsta dröm just då. Jag frågade flera gånger om jag verkligen var vaken och om denna fina varelse verkligen var vår på riktigt. Det var han. Viktor var hans namn enligt uppfödaren och Viktor fick det förbli. Min kärlek bara växte och växte för denna lilla varelse. Han var så unik, det är inte många katter som lyssnar till ”vill du snutta?” och springer in och hoppar upp i ens säng och ligger och snuttar och ”pussar” på ens hals och armveck i timmar. Världens bästa Viktor. Hur jobbigt man än hade det var han alltid där, liksom. Kortfattat så trodde jag aldrig att ett djur kunde ha en så stor inverkan på ens liv som han faktiskt hade, han var min hjälte och min räddare i nöden och jag behövde honom för att må bra. Jag hade alltid honom, liksom. Ett år därefter köpte vi även en fin golden retriever hund, Wendy.
När jag var 12 år gammal, blev jag allergisk. Då inte bara mot hund.
Jag blev allergisk mot min bästa vän.
Det var inte bara så att jag inte längre kunde kela med honom, jag kunde inte ens röra honom. Efter ett tag kunde jag inte ens vara i samma rum, utan att drabbas av någonting som kan liknas vid en förkylning utav bara helvete, för er som inte vet hur det är. Detta tyngde mig mycket, men jag bestämde mig för och var fast besluten vid att så länge han fanns vid liv och jag kunde titta på honom och prata med honom ibland, så skulle jag vara glad. Han fanns ju kvar, det var huvudsaken. Bara för att konakten dog, så dog inte han. Tackar gudarna för det, för jag behövde honom fortfarande där.
Som sagt blev jag allergisk mot vår fina hund också, samt björk och häst.. Men det var inte i samma mån som kattallergin. Vovven kunde jag i alla fall röra, gå ut och gå med ibland och hälsa på ändå, så länge jag tvättade händerna noggrant efteråt. Denna perioden såg jag mest ut som ett öppet stort sår hela jag, allergin gick på så hårt att jag fick utslag över hela kroppen, till och med i hårbotten. Det kliade och sved och hettade och jag gick på stark kortisonsalva för det. Det tog många år innan jag fick bukt på det, kan jag säga.. Men nu finns det inte längre kvar, som tur är.
Väldigt mild version, hittade ingen bild på när det var som värst..
I april för 1 och 1/2 år sedan blev Wendys ehrlichias (som är en vanlig ledsjukdom för just golden) bara värre och värre, så då kunde vi inte göra mer än att låta henne få somna in. Veterinären kom hem till oss, och vår fina lilla loppa somnade in kind mot kind med mig. Hennes sista andetag togs i mitt öra.
Den dagen var ett rent helvete och vi alla var så ledsna att få mista någon som varit en familjemedlem i 12 år.
Sedan den dagen blev Viktor allt med känslomässig. Han skulle vara där vi var, han lade sig på de platser som Wendy alltid legat på och han började jama åt oss som om han pratade med oss, så som Wendy alltid hade gjort. Han blev sig aldrig riktigt lik efter det och i början av denna sommaren, redan i juni, såg man hur dåligt han mådde. Han gick bara runt och jamade, han slutade äta och han kunde knappt gå på toa. Jag vet inte om det var som han sörjde. Som om han aldrig kunde komma över sin livskamrat, sin lillasyster. Men när han inte ens åt sitt favoritgodis längre och var helt apatisk till allt var vi tvungna att ta det tunga beslutet efter många om och men och ge honom ett slut på allt lidande.
Den finaste på jorden somnade in med huvudet i min hand.
Det är september nu, men jag har inte helt förstått det ännu. Det gör ont i hjärtat, det har det gjort hela tiden, men jag har inte kunnat gråta. Jag är fortfarande i någon förneknings-fas och det är precis som att det är alldeles för stort att ta in. Som att huvudet sållat bort informationen för tillfället för att allt ska komma tillbaka när jag orkar med det, någon försvarsmekanism.. Jag har inte vågat skriva om detta tidigare, inte ens för mig själv, för att jag inte vågat ta smällen ifall den där ”spärren” skulle släppa och att allt skulle komma på en gång. Det kan jag lugnt säga, att det gjorde det nog fan också.. Detta var nog behövligt.
Jag hade hellre sett ut som ett sår än att mista två av de finaste som fanns på denna jord.
Detta inlägget skriver jag både för min egen skull och även för er.
Ni har säkert också mist någon som betytt mycket för er. Eller så har ni kanske någon allergi mot någon ni värderar till skyarna.
Jag vill bara få fram att ni inte är ensamma. Och att det enda som gäller är att vara stark.
Ett fint begrepp som jag läste häromdagen från en smart läsare någonstans var att: ”Tänk att de som har gått bort har genomfört sitt uppdrag här på jorden. Dem är klara här. Nu behövdes de någon annanstans.” Många kanske tycker det låter fjantigt, men jag tycker att hon har rätt. Min fina katt kom i rättans tid, han hade ett fint liv och han utförde precis det han skulle och han lämnade mig när jag var som starkast. För att han kanske visste att han kunde, att han var klar här. Kanske hjälpte han fler. Jag vet inte, men jag vet att MITT liv inte skulle vara detsamma utan honom. Jag vet ärligt talat inte alls, vart mitt liv tagit sig utan honom. Han var här och han gjorde mig stark. Jag är honom evigt tacksam och han kommer alltid dela den största platsen i hjärtat tillsammans med min älskade gammelmormor.
Ta hand om er och era kära, ni vet inte hur länge ni kommer att ha varandra nära. ♥