Varför går jag tillbaka, om och om igen? Varför lär jag mig aldrig, att vissa personer kommer aldrig ändra sig, aldrig sluta få mig att må dåligt? Jag blir bortskjuten och intalas att det är jag som gjort fel, trots att det enda jag gjort är att bry mig. Folk twistar, de ser inte sina fel utan vänder det till andra. ”Allt är alla andras fel”. Men oftast ligger felen och problemen i personen själv.
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Så som du målar upp världen, är så som världen kommer att målas upp för dig – så funkar det, och det har den minst sagt gjort nu. Ändå behandlar du folk dåligt, när du behöver dem som mest.
Vet du? Det gör ont i MIG att du är dum mot mig, för jag vill verkligen vara där för dig. Det gör alltså ont för att jag inte kan vara där för dig, trots att du ger mig skit tillbaka. Haha, är man godhjärtad då eller bara självskadeglad? Är jag patetisk och trög, eller omtänksam och trofast?
Jag ska väl inte behöva kämpa och må dåligt på vägen för att få hjälpa någon, någon som ändå aldrig kommer uppskatta det?
Jag måste lära mig att de som inte uppskattar mig, inte heller förtjänar mig. Jag måste sluta vara så jävla snäll och ta skit efter skit när jag egentligen inte gjort mer än att vara en fin vän.