Kärlek till gamla människor

Jag har fått en grej för gamla människor.
Vad läste jag precis? Tänker ni nu. Men självklart inte en thing på det viset. Jag har börjat bli så berörd av äldre på senare tid. Att se en äldre människa gråta är något av det värsta jag vet, jag blir så illa berörd och börjar nästan gråta själv, framförallt om man ser att de har ont, att de gråter av sorg. Fy. Att se dem le innerligt dock, kan få hela min dag att lysas upp.

Det har inte alltid varit så. Bara för ett år sedan såg jag knappt dem gå förbi mig på gatan, jag lade liksom inte någon krut i att de gick förbi mig med deras rullator uppe i sina tankar med ögonen i marken. ”Dom bara var där”. Jag har aldrig riktigt tänkt på hur fantastiska många av dessa människor är. Att jag själv kommer hamna där en dag, och då vill jag verkligen inte att folk bara går förbi mig som om jag vore osynlig. Nej, äldre människor är inte bara de man ser på TV som klagar över tillvaron och som den obligatoriska grannen som inte gör annat än att grina över hur mycket väsen man för på helgerna. Det finns de, och så finns det de underbara. Men så är det väl med alla åldrar? Inte är alla fina inombords, liksom.

Jag har blivit beroende av en blogg. En blogg som drivs av två unga tjejer som intervjuar äldre som går förbi dem på gatan. I denna blogg får man läsa dialoger mellan tjejerna och de äldre. Jag läser denna blogg ofta nu för tiden, och blir alltid lika glad i hjärtat när jag läst ett tag. Den har gett mig hopp och en insyn i hur fint livet kan vara, även som gammal och grå. Det är bara utsidan som åldrats, insidan är precis lika härlig och ung fortfarande. Äntligen kan jag förstå begreppet ”att bli gammal är någonting man förtjänar”. Inte längre fasar jag för att bli gammal.

Jag imponeras av hur sprudlande energi (och vilken härlig humor!) många har som är sådär 70+. Hur de håller sig sysselsatta och gör allting som vi unga gör. De flesta sitter inte bara i sin gungstol och kollar ut genom fönstret och väntar på döden, vilket verkar vara steriotypen i yngre människors ögon. Många äldre njuter även av att vara just pensionärer. ”Jag älskar att vara pensionär. Nu kan man fylla kalendern med precis det man känner för och man har inga måsten” var det en dam som kläckte ur sig, och jag njöt så när jag läste det. Vilket liv!

”Nu ska jag träffa min flickvän och gå och lägga blommor på min frus grav” var det en man vid 75års-åldern som sade. Många fler därefter har sagt att de ska träffa sina nya flickvänner och man riktigt ser lyckan i deras 80-åriga blick. Att man faktiskt går och skaffar sig flickvänner på äldre dar sådär, är för mig så fint att se. Hur de fortsätter leva precis som om de vore 20 och att åldern inte spelar någon roll för dem, hur det bara är en siffra. Att de inte ser sig själva närmare graven än vad de är livet. De tappar liksom inte livsgnistan och de lever i nuet och de flesta ser inte ens döden som något skrämmande längre. Det, det beundrar jag.

”Man är som man känner sig” har min pappa alltid sagt. Vist sagt, daddy. För så är det.

Bloggadressen hittar ni HÄR eller genom att klicka på bilden i inlägget.