En dag i augusti låg jag hemma i soffan när plötsligt hjärtat börja slå konstigt, hade aldrig känt något liknande förut, livrädd ringde jag vårdcentralen och fråga vad jag skulle göra. Fick komma dit, där gjordes EKG-kontroll och allt såg helt normalt ut. Läkaren förklarade att det är en normal reaktion efter allt jag gått igenom. Efter en sjukskrivning på 9 månader pga hjärntumören var det i september dags att återgå till vardagslivet. Eftersom jag kände att jag mådde bra så körde jag på för fullt och börja jobba heltid, arbetar som lokalvårdare vilket är ganska fysiskt krävande. Efter ett tag så började jag även komma igång med träningen. En kväll när jag gått och lagt mig kändes det som hjärtat slutade slå, skräckslagen flög jag upp ur sängen. Jag sov inte mycket den natten. Samma sak hände allt oftare och jag gick helspänn konstant. Kontaktade vårdcentralen igen, dom började nog bli trötta på mig vi det här laget. Fick iallafall fall en tid där läkaren förklarade att det var extrasalg i hjärtat jag kände, också helt normal stressreaktion. I November månad kom ostadighetskänslan tillbaka som jag kände innan tumören hittades. Det kändes som jag skulle ramla ihop så fort jag rörde mig. Neurokirurgerna hade talat om för mig att ostadighetskänslan inte kunde ha något samband med tumören. Jag trodde dom såklart inte! Jag var nu helt säker på att hjärntumören var tillbaka, allt jag försökt förtränga från den tiden började nu om på nytt. En ny röntgenundersökning visade dock att jag hade fel! Blev sjukskriven på nytt. En kväll började hjärtat slå helt okontrollerat och jag va säker på att jag skulle dö, åkte i ilfart till akuten där det gjordes diverse kontroller men inget fel hittades. Efter detta besök blev jag satt på 24h- EKG men det såg helt normalt ut, Så klart! Här någon gång började jag gå till min personliga coach som hjälpte mig att ändra min kost och träning för att må bättre. Började arbeta igen och kämpa på för att få livet att gå ihop. Vaknade en morgon i Maj och mådde jätte dåligt men kunde inte sätta fingret på vad det var som inte stämde, sa till Erik att jag inte ville åka till jobbet. Plikttrogen som jag är tog jag mig till jobbet ändå. Efter några timmar började jag känna mig allt konstigare, en känsla i kroppen som var helt främmande. Jag bad personalen på arbetsplatsen om hjälp eftersom jag höll på att svimma, dom blev helt skärrade och ville ringa efter ambulans. Ringde vårdcentralen igen och boka tid, jag ville ha hjälp. Vad läkarn sa kan ni nog lista ut? Helt normalt! Sjukskriven igen! Efter detta började jag ta en dag i taget, kände hur min kropp va helt slut. I augusti började ostadighetskänslan igen, nu värre än någonsin. Sjukskriven 2 veckor igen, ostadighetskänslan höll i sig men jag återgick till arbetet. 1 vecka höll jag ut sen kom dagen då jag inte kunde ta ett steg till för då skulle jag kollapsa. Jag bröt ihop, grät helt okontrollerat. Jag behövde hjälp jag skulle aldrig reda ut det här på egen hand! Har idag varit sjukskriven i 2 månader och går på antidepressiva tabletter!
Sandra