Först måste jag börja att skriva att fy fan för att behöva gå igenom det Sandra gjort/gör. Ingen ska behöva vara med om det men Sandra kämpar på och jag håller alla mina tummar för att hon ska bli helt bra igen. Jag tänkte börja att berätta lite kortfattat om min bakgrund som faktiskt var anledningen till att vi startade upp den här bloggen. För att vi båda varit med om händelser som format oss till dom vi är idag. I senare inlägg riktar jag in mig på mer detaljer och tar upp varje händelse i ett eget inlägg. Alla har vi ju gått igenom motgångar i livet, en del är större, en del mindre och en del tar man sig igenom själv men en del kanske man behöver hjälp med att ta sig ur. Jag har under mina 27 år gått både på BUP och hos kurator i alla mina skolor jag gått i, från lågstadiet till gymnasiet. Även i vuxen ålder har jag gått och pratat med en coach och en psykolog. Tyvärr är jag en person som går dit, pratar och sen vill jag klara mig själv och jag lever på mitt liv som vanligt igen. Jag döljer det för andra men värst av allt, jag förtränger för mig själv att jag mår dåligt. Jag går med jobbiga känslor och tankar i kroppen men jag stöter bort dom lika fort som dom kommer fram. Har man någon gång stött på en motgång i livet och man inte bearbetar den och ser till så att man mår bra igen så tar man sedan nästa och nästa motgång så mycket hårdare. Man är inte en hel person om man går med massa jobbiga upplevelser i ryggsäcken som är ouppklarade. Jag har nu 27 år gammal kommit till en punk där jag känner att jag måste ta tag i allt som jag varit med om, bearbeta, prata om det och hitta ett sätt där jag kan släppa det eller åtminstone acceptera det och lära mig att leva med det för att sen kunna gå vidare och kanske se det som en upplevelse som jag blivit stärkt av och fått en massa erfarenheter av. Både för min egna skull men även för människor runt omkring mig. Under mina första år blev min pappa väldigt sjuk och han hamnade i koma i flera veckor och ingen visste om han någonsin skulle vakna upp igen. Det gjorde han men senare i livet blev pappa sjuk igen, han är idag fortfarande sjuk men mycket bättre. När jag var ungefär 10 år gammal separerade mina föräldrar och jag tog det väldigt hårt som alla barn gör som har föräldrar som separerat. När det hände tog jag på mig en roll att ta hand om min pappa som blev ensam. Min mamma flyttade till en ny man direkt. Några år senare drabbades min mammas nya man av den fruktansvärda sjukdomen cancer. Att leva bredvid någon som drabbats av det var en kamp varje dag, att se någon bli sämre och sämre och där man ville vara varje minut hos honom för man visste inte när den sista dagen skulle komma. Idag är det sex år sedan som mammas man lämnade oss. Efter det gick jag in i rollen igen där jag ville ta hand om min mamma den här gången. Under den här tiden blev min lillebror deprimerad och hoppade av skolan och stängde in sig i sitt rum och stängde av allt runt omkring. Han ville inte finnas i verkligheten och stängde in sig i en bubbla där han satt framför datorn hela dagarna och spelade. För att han skulle kunna komma tillbaka till skolan och känna sig trygg igen va jag som gick arbetslös då med min lillebror varje dag i skolan under en tid för att han skulle komma in i skolmiljön igen och komma tillbaka till sina kompisar. Några år senare separerade jag från min kille som jag även fick min underbara dotter med och jag gick direkt in i en ny relation. Ett par år senare separerade även min mamma från sin nya kille vilket tog väldigt hårt på henne, så hårt att hon försökte ta sitt liv. Den här dagen va min tredje dag på mitt nya jobb och jag fick ringa och berätta att jag va tvungen att åka upp med min mamma till akuten för att hon tagit 2 kartor sömntabletter. Jag blev jätte rädd att lämna mamma ensam och gick alltid med oron att hon skulle försöka igen och kanske lyckas den här gången om jag lämnade henne ensam. Några månader senare separerade även jag från min nya kille och här är jag nu idag. Jag gick för några månader sedan in i den berömda väggen. Det tog mig 27 år att inse att jag behöver hjälp och att jag inte kan fortsätta låtsas att allt är bra och tro att man kan köra på som vanligt när man varit med om så mycket motgångar och inte tagit sig igenom alla, där allt ligger i bakhuvudet hela tiden. Tankar, rädslor, känslor och oro som krigar i kroppen. Jag försöker att se det här som en utmaning att jag ska förändra mitt liv och att jag ska bli mitt bästa jag och lyckligare än någonsin nu. Jag hoppas med mina berättelser kunna hjälpa andra som kanske befinner sig i en liknande situation idag eller som varit med om samma sak och vill höra att man inte är ensam. Följer ni med mig på min resa? Ni kanske själva vill vara med? Då gör vi det tillsammans tycker jag. För vem vill inte vara lycklig?
Linda