Panikångest. Kan vara någonting utav det värsta som drabbat mig. Vaknar på morgonen med känslan av att någon under natten placerat en sten som väger flera hundra kila rakt på mitt bröst. Smärta i kroppen av att inte kunna andas vanligt och pulsen höjs gradvis under tiden som morgonen flyter på. Kroppen känns som den tillhör en åttiårig dam med ledbesvär. Andningen, tung och smärta i bröstet. Oron för om bussen till jobbet går som vanligt, har grannen slängt sina sopor, kommer jag att behålla maten jag äter under dagen eller lättar ångesten om jag spyr? Jag ser mig själv i spegeln och konstaterar att synen som möter mig inte är någon vidare. En trött tjej som axlar alla jordens bekymmer på sina taniga axlar. Hur ska JAG lyckas med denna dag? Någonting kommer att hända, någonting som inte känns bra. Så vaknade jag varje morgon i tre års tid. Ingen positiv känsla i kroppen utan mest ett hat och förakt för den person som jag är. Outbildad, ingen begåvning, ingen talang och ensam. Den tjej som är ensam och inte har någon som tänker på MIG. Tanken på hur många som dyker upp på min begravning slog mig både en och två gånger. Ingen kommer att närvara och ingen kommer att bry sig om mig. Jag åkte till jobbet och jobbade. Var i min ensamma bubbla under hela dagen och då dagen närmade sitt slut, då det var dags att säga farväl till arbetsplasen, började tankarna göra sig gällande igen. Måste ha alkohol för att klara av de timmar som finns innan det är dags att sova. Glömma den ensamma tiden, de ensamma timmarna. Vilket systembolag ska jag välja? Kan inte åka till samma för snart kommer de att känna igen mig och då kommer JAG att känna mig skamsen. Jag vill inte framstå som en tjej med problem, det skall inte synas. Min omgivning hade dock börjat märka min förändring och att den annars så glad och positiva tjej sakna förändrades men jag fann ursäkter och höll mig undan mer och mer för att mitt missbruk inte skulle synas. Valde att inte följa med på familjemiddagar, var för trött för fika, bio eller andra sociala tillställningar. Ville bara vara hemma och glömma i takt med alkoholen. Flaskan var min vän. Den dömde inte och den frågade inte. När min sambo kom hem efter jobb och träning var jag, i nio av tio fall, berusad och ”trött”. På frågan om jag var berusad var svaret detsamma ”-nej, jag är bara trött, får man inte vara det efter en lång dag?”. Då var klockan runt åtta på kvällen. I många månader levde vi ihop men ändå inte. Vi hade våra egna liv. Jag hade min alkohol och han hade sitt sociala umgänge. Vi slutade att umgås som ett par, träffade aldrig gemensamma bekanta tillsammans. När helgen stod inför dörren grep ångesten tag i min kropp ännu lite mer. Nu finns det inget jobb att gå till utan nu kommer dagar då man ska koppla av, ladda batterier för nästa vecka, ta hand om ett hem och umgås. Mitt missbruk fick mig att planera helgerna, hur jag skulle dricka och när jag skulle börja. I många fall slutade det ändå med att jag var berusad på eftermiddagen och min sambo uppsökte sina vänner för att umgås. Varför skulle han sitta hemma själv medan JAG låg och sov i mitt rus?
Fortsättning följer….