Under tre års tid hade jag byggt upp och försökt behålla min fasad inför vänner, bekanta och familj. JAG har absolut inga problem med alkohol eller tabletter. Jag mår bra och lever ett sunt liv intalade jag min omgivning och MIG själv. Jag levde en lögn och det är inget jag är stolt över när jag idag tittar tillbaka.
En lördag för snart ett halvår sedan bjöd min bästa vän med mig på fest till en av sina bekanta som jag i sin tur aldrig träffat. Vi skulle samlas hemma hos henne, dricka vin, spela spel och sedan bege oss ut och utforska stadens nattliv. Jag nappade på detta erbjudande och iväg bar det till en annan stadsdel i staden. Min vän hade med sig en flaska vin som vi skulle dela på och det gjorde vi. Vad som dock hände var en helt annan tragisk historia för min del. Vi satt och spelade spel och jag kände att kroppen skrek efter MER, mer alkohol skulle jag ha. Jag reste mig från soffan ett antal gånger och begav mig ut till köket där jag visste att värdinnan hade alkohol. I smyg så tog jag flaskan med Absolut Vodka Citron och drack ur flaskan. Givetvis såg ingen mig och jag kände mig inte alls påverkad så jag tog denna promenad både tre och fyra gånger till under kvällen.
Vad som sedan hände minns inte JAG.
Min vän berättade för mig när jag vaknade i hennes säng om gårdagen. Jag hade blivit så berusad att jag var medvetslös. Dom hade ringt ambulans för de visste inte om jag levde eftersom jag inte svarade på tilltal eller var vaken. Ambulanspersonalen hade sett till att jag och min vän kom hem säkert till hennes lägenhet och där sov jag, avdäckad som aldrig förr. På morgonen började vi prata och hon frågade mig om jag hade problem. Jag förnekade, såklart. Efter att jag börjat bege mig hemåt ringde min vän till min sambo och de började prata om mig och när jag tillslut kom hem till mitt egna hem väntade min sambo på mig där. Han berättade om samtalate och jag blev givetvis förbannad. Dom ska inte prata om mig bakom min rygg hävde jag ur mig och sa att jag var sårad. Min sambo försökte flera gånger förklara att dom inte gör någonting för att såra mig utan vill bara hjälpa mig. Jag hävdade med bestämdhet att jag inte behövde hjälp, JAG har inga problem med alkoholen.
Tre dagar gick utan att varken jag, min sambo eller min vän pratades vid. Så började helgen närma sig.
Lördag morgon vaknade jag upp, somvanligt med huvudvärk och lite lätt påverkad.
Min sambo satt i köket, fullt påklädd, och väntade på mig. Han sa att vi skulle ut på ett ärnede så jag klädde på mig och satte mig i bilen. Men vi skulle inte till någon affär eller uträtta ett ärende. Vi åkte till sjukhuset och den slutna psykiatriska avdelningen där min vän väntade på mig. När vi parkerat bilen och jag såg min vän på parkeringsplatsen blev jag helt vansinning och undrade vad de båda höll på med. Svaret blev ”-du måste ha hjälp”. Jaha, tänkte jag, nu ska andra i min omgivning bestämma hur jag ska leva mitt liv och satt med armarna i kors i väntrummet och väntade på en läkare. Det blev min tur. Jag mötte först en sköterska som tog prover, svarade på blanketter om mitt drickande och sedan träffade jag läkaren. Under tiden som jag satt i väntrummet förvandlades ilskan i min kropp till sorg. Jag lät min fasad rämmas och såg för första gången på länge hur illa det egentligen var ställt med mig.
Jeg blev inte inlagt på någon psykiatrisk avdelning utan fick remiss till öppenvård för att träffa läkare som skulle göra en bedömning av mig. Läkaren, en man i övre medelåldern, mycket sympatisk, ordinerade mig Antabus tre gånger i veckan. Tre gånger i veckan skall jag komma till kliniken och ta min medicin. Varannan vecka ska jag ta blodprov och en gång i månaden skall jag träffa läkaren. Det var planen som skissades upp för mig. Behandlingen av mitt alkoholmissbruk startade i januari 2012.
Idag sitter jag här. Jag har ett missbruk. Jag är alkoholist.
Denna blogg skriver jag för att fömedla ut mitt budskap. Skäms aldrig för den du är eller den du formats på vägen. Bloggen är mitt sätt att berätta min väg tillbaka till ett liv som är värt att leva. Ett liv fyllt med glädje, inte ångest eller missbruk.