Hur behandlar man alkoholism?
Det finns piller, kliniker, behandlingshem, samtalsgrupper, slutna avdelningar, psykiatri, psykologer med mera, med mera. Alla har de olika metoder och sätt men den fria viljan är ändå starkast, för om man inte vill själv så spelar det ingen roll vilken väg man väljer. Det blir ändå alltid ett sidospår. Läkarna på den psykiatriska avdelningen som jag hamnade på ansåg mig alldeles för ”smart” för att bli inlagd. Tror dock att det handlade mer om pengar än om min påstådda intelligens. Det kostar pengar att vårda missbrukare, pengar som skall fördelas rättvist mellan oss medborgare i samhället. Jag som aldrig varit sjuk eller inlagd på sjukhus tidigare i mitt trettioåriga liv ansågs för frisk för att påfresta samhällets resurser så mina och andras skattepengar tillfaller den som inte får samma utvärdering utav sin intelligens som jag fick.
Jag hamnade på en öppenvårdsmottagning i min vackra hemstad. Med förutfattad mening begav jag mig dit den första dagen, den första dagen på mitt nya liv. Min vilja var inte helt med mig men någonstans inom mig växte ändå fröet som hade såtts. Behandling var enda vägen. Enda vägen om jag inte vill dö. Döden ska undvikas när man är i trettiårs åldern, den instälningen delade jag med läkaren på sjukhuset.
Jag skrev in mig hos damen i receptionen. Hade förväntat mig en nedlåtande blick men fick istället ett leende tillbaka och ett kort där jag skulle samla mina kvitton. När du kommit upp i 900 kronor är det gratis, då har du frikort. Frikort hos sjukvården, jo ja tackar ja! Jag som inte ens ägt ett VIP kort på någon av stadens alla nattklubbar skulle snart få ett gult plastkort till landets mest åtråvärda nattklubb!
Satte mig i väntrummet och lät blicken vandra över mina medmänniskor som också väntade på att få sitt namn uppläst och förflyttas från de plastiga sofforna i väntrummet. Så blev det min tur. Rummet in dit jag välkomnades var fyllt med papper och böcker. Böcker om alkohol, missbruk, terapi, vägen tillbaka och andra kloka ord. Tunga och gråa stod de där i bokhyllor och nästan ville kasta sig över mig. Banka mig i huvudet och fylla mig med akademiska ord. Ord som inte betyder någonting för mig. Efter några minuter kommer en man in. Han är runt femtio år gammal, kavaj och glasögon. Han hälsar mig välkommen och sätter sig bakom sitt skrivbord och frågar, ”varför är du här?”. Ja, varför är jag här tänker jag. Börjar berätta min ramsa, för det är en ramsa för mig just nu. Samma ord och samma historia som upprepar sig gång på gång. Han avbryter, tittar på mig och fortsätter ”du är med andra ord tvingad hit och inte här av fri vilja”. Då blev jag förbannad. Klart att jag är här själv, jag körde bil hit, parkerade och nu sitter jag här. Ingen har följt mig hit så jag är visst här för att jag vill.
-Nej, sa han. Hade du varit här av egen fri vilja så hade du inte vetat svaret på min fråga fortsatte han. Du kommer att förstå vad jag menar när tiden är mogen. Vilken skit tänkte jag.
En halvtimme senare sitter jag och väntar utanför ett laboratorium. Jag skall lämna mina första blodprover och sedan skall dessa följas upp för att se hur min utveckling och behandling går. En söt sköterska kallar in mig och frågar vem jag är. Jag svarar och sedan får jag ett stick och lite senare ett plåster med en hund på. En glad hund.
Tillbaka till väntrummet och nu skall jag träffa sköterskan som skall bli ”min sköterska”. Alla vi som går på behandling här delas in i grupper. Man tillhör antingen vita rummet, röda rummet eller gröna rummet. Jag tillhör gröna rummet och där finner jag Annika. En dam i fyrtioårs åldern med blå rock och vita sjukhussandaler. Hon tittar i min journal och säger, ”då är det 200 mg antabus för dig idag då, lilla vän”. Ja, om det står så så är det nog rätt svarar jag och hon ler mot mig. En liten vit engångsmugg med vatten och Antabus. Jag väntar på att tabletten skall lösas upp eftersom den tydligen inte smakar så gott om den inte är helt upplöst i vatten. Varsågod och drick och jag dricker. Den smakar skolkrita. Klart för idag, tack och hej då.
-Vi ses på onsdag säger Annika med ett leende när jag går.
Ja, tänker jag. Vi ses på onsdag, och på fredag , och nästa vecka, veckan efter det och efter det. Jag ska komma tillbaka. Gör jag inte det kommer detta att antecknas. Jag är fånge på kliniken tänker jag. Hur kunde jag hamna här?
Tillbaka till jobbet och vardagen….