Hur mycket kan man som partner begära av den människa man lever ihop med?
Vad kan man begära eller kan man begära någonting överhuvudtaget?
Alkoholen och jag levde ett perfekt liv tillsammans. Vi hade ingen pinsam tystnad eller bråk. Vi gillade varandra helt enkelt och ställde inga krav som var omöjliga att tillgodose. Ett problem fanns dock alltid där, vi fick aldrig vara ifred. Ständigt blev vi påminda om att vår vänskap inte var av det goda slaget, speciellt för MIN del. Min vänskap till min vän kostade pengar, mycket pengar. Min vänskap satte gränser och hinder för mina andra vänner och bekanta. Skulle nästan kunna likna det med tvång. Hur skulle vi kunna behålla vår vänskap, jag och min älskade alkohol?
Vi började att leka kurragömma. JAG köpte, drack och gömde. Om JAG gömde fanns det inga spår och ingen kunde bevisa att våra vägar mötts och att det på grund utav detta möte resulterat i en tjej som inte minns, kräkts och somnat på hallgolvet. Att somna på hallgolvet gör alla människor som är trötta intalade JAG mig själv, eller?
Min sambo började ifrågasätta min konsumtion av alkohol mer frekvent nu och ställde krav på mig att JAG måste sluta med mitt beteende. JAG förstod inte vad han menade, eller rättare sagt ville inte förstå. Om jag inte har alkohol är jag ensam, övergiven och fylld av ångest. Psykologen sa åt mig att alkoholen skapar mer ångest än nödvändigt. Jag suddade bort hennes kommentar, hon kan omöjligt veta att så är fallet. JAG blev arg och irriterad på denna psykolog och slutade helt enkelt att gå till henne och fråga om råd. Råden hjälpte uppenbarligen inte och hennes svar saknade skälig grund enligt MIG. Istället fortsatte jag och min fantastiska vän vår relation.
Så här var MITT liv i många månader. Ångest över precis allting och ett ständigt behov att döva smärta och tankar med alkohol.
Min mamma släpade med mig på ett AA-möte en gång. I mina ögon var detta den största skämtorganisation som startats på denna jord. Jag likställde det med en religiös sekt och lyckades lura min älskade mamma och vi gick aldrig dit igen. Lovade dyrt och heligt att jag verkligen skulle ta tag i mina problem, se över min konsumtion av alkohol. Det finns dock ett problem, jag hade inget problem. Alkoholen var enligt MIG inget problem, jag hade fullständig koll. JAG kan i efterhand fundera över hur mycket koll jag verkligen hade. Blåmärken av de otaliga gånger jag ramlat, berusad så jag var medvetslös, somnat ute i kylan framför huset och det värsta av allt kräkts i sömnen (vaknade upp och minns inte hur detta kunde hända). Vid dessa tidpunkter hade jag inga problem. Jag såg fortfarande ner på människor som satt i busskuren och drack, vilka människor kunde jag tänka. Ingen tanke alls på att jag en dag själv kunde sitta där och skaka av abstinens, hemlös och alldeles ensam.
Men så en dag kom vändningen….
Fortsättning följer..