Ska man skämmas för att man är människa?
Egentligen inte, men varför är det då så svårt att medge att man är mänsklig?
Finns det någon i hela världen som inte har ett enda bekymmer eller en enda last?
Säger man ja så lever man antingen i förnekelse eller så skäms man över att man faktiskt är mänsklig.
När jag sitter på kliniken och väntar i väntrummet på min tur är det alltid lika intressant att kika runt och titta på de människor som också väntar på sin tur. Tro inte att alkoholister är de som sitter i busskuren med sitt ”gäng” och dricker öl samtidigt som vettet rinner ur dem. Många som jag mött i väntrummet är pprecis som mig. Vanliga människor med jobb, familj och hund. Det sitter män i blåställ som skall tillbaka till sitt bygge efter besöket hos sjuksystern. Det sitter en kille som jobbar som fiskhanlare, han har med sig sin arbetskamrat som sällskap. De pratar om vilket flöte det skall använda till helgens fisketur. En tjej med långt brunt hår, långa röda naglar. Hon sitter och skriver ett sms och ser lite sammanbiten ut faktiskt. En man som läser dagstidningen och muttrar lite över en artikel om en ficktjuvsliga som härjar i vår stad.
Så plingar det till och ett nytt nummer på nummerskylten kommer upp, nummer 86. Jag har nummer 87. Tjejen som skrev sms reser sig och går in i ”gröna rummet”. Vid kassan står en man som är ganska så högljudd. Han tycker det är förjävligt att han ska behöva betala för sin medicin när det inte är han som söker hjälp utan någon ”jävla socialtant” som skickat honom. Tjejen i kassan försöker att prata lugnt med honom men han har bestämt sig för att allting är just så illa som det kan vara. Han slänger fram en hundralapp och går till väntrummet och fortsätter att muttra och tjura. Nästan som ett barn som inte får godis i affären när man handlar med mamma.
Dörren still sköterskan öppnas och ut kommer tjejen med brunt hår. Det dröjer en minut kanske så plingar det till och numret har ändrats till 87, mitt nummer. Jag öppnar dörren och går in till Annika. Svarar på hennes fråga om hur jag mår. Vi pratar om vädret, om våren som aldrig kommer och om vilken parfym som jag har på mig idag. Får mitt lilla plastglas med äckel-medicinen. Tackar för mig och går därifrån.
I väntrummet sitter det nu lite fler män och kvinnor och väntar på sin tur. Ingen möts i någon ögonkontakt och ingen hälsar på sin granne brevid i soffan. Alla skäms över att vara i väntrummet och vänta på hjälp. De skäms för att de är mänskliga. Det gör jag med.