Höstan 2007 åkte jag på en semester som kom att bli allt annat än bra. Jag började få extremt ont i min rygg och när jag väl landade i hemmastaden igen uppsökte jag min vårdcentrall där de meddelade att jag hade en föskjutning i nedre delen utav ryggen. En magnetröntgen beställdes men, med dagens väntetider inom den offentliga vården, kunde de ta upp till ett halvår innan jag prioriterades och kunde få en läkartid. Under tiden ordinerades jag medicin för att slippa den molande smärtan som hela tiden gjorde sig tillkänna. Första månaden flöt på ganska så bra men efter ett tag så märkte jag att läkarens ordination inte hjälpe utan jag började ta högre doser smärtstillande som jag nu kombinerade med insomningstabletter. Min kropp blev alltmer orolig och tablett halten fortsatte stadigt uppåt under året 2008. Jag märke även skillnad på hur jag uppfattade min omgivning. Den pedantiska oron i min kropp utvecklades nästan till ett virus som ville ta över hela min existens. Min dag kunde nästintill vara förstörd om en granne lämnade en soppåse utanför sin dörr på morgon. Jag antecknade bilnummer på de bila som JAG tyckte parkerat för länge utanför mitt fönster. Jag skulle lösa alla konflikter i världen under tiden jag satt och tittade på Rapport på kvällarna. Mitt sociala liv blev lidande. Jag ville inte träffa någon utav mina vänner. Helst ville jag gräva ner mig i min eländiga värld som JAG hade skapat, allting var fel så varför gå upp på morgonen med tron om att just denna dag skulle bli bättre än den föregående.
Då tabletterna tillslut, enligt MIG, inte hjälpte alls finns ett annat medel att ta till, som faktiskt är mycket enklare att komma åt. Alkohol. Där behövs inga läkarbesök, inga förklaringar och tillgängligheten är mycket god. Alkoiholen kom att bli ett sätt för MIG att koppla av. Att dricka och glömma. Glömma ångest, glömma dagen och komma in i den dvala som gör att världen inte känns så stor och skrämmande. Släppa alla måsten här i livet och bara sova bort de timmar som är kvar av dygnet kändes som en god ídé vid tidpunkten. Dock vande sig min kropp återigen av detta substans och krävde mer. Jag började planera hur jag skulle dricka och när jag skulle ta min första klunk utav vinet. Såg alltid fram emot fredagen för då kunde planeringen vila under helgen innan det var dags för en ny vecka. En halv flaks a vin byttes snabbt till en flaska vin om dagen. En flaska byttes till ett tetra pack som alltid vilade i kylskåpet. Mina vänner och min familj började ifrågasätta mitt drickande vilket gjorde mig väldigt irriterad och arga. ”Jag har inget problem” – svarade jag samtidigt som kroppen skrek och slog. I takt med att mängde växte insåg jag någonstans att mitt osunda beteende till alkohol och tabletter inte är välkommet i vardagen. Jag började leka kurragömma. Gömde flaskor och tabletter. Skor, boxar, sminkväskan, blomkrukor, uppfinningsrikedomen visste inga gränser.
Magnetröntgen gjordes våren 2009 vilket visade att skadan och förskjutningen nu hade stabiliserats och jag behövde inte tabletter för smärtan. Smärtan i ryggen var för mig helt glömd men smärtan av att fråntas tabletter utvecklades till panikångest. Hur ska JAG klara mitt liv utan mina piller?
Jag ska tillägga att jag ALDRIG varit beroende av narkotika, endast läkemedel som läkare i Sverige skrivit ut. Min tankegång har varit mörk men aldrig så mörk att jag inte längre vill leva.
Fortsättning följer…..