Jag tror vi alla har varit där, när allt känns som om livet dränker än. Kanske som den där extra tunga dagen, timmen eller veckan. Vi alla behöver extra stöd ibland, men vad gör man när man inte har möjligheten? När man är för rädd för att fråga efter hjälp? När man inte ser ljuset i tunneln? För mig blev svaret träning. Nu tänker säkert ni att jag är på gränsen till anorexia och jag ska inte ljuga, jag har varit på gränsen några gånger men jag har aldrig låtit de gå för långt. Men träningen är min räddning, min terapi. Några dagar utan träning och jag hamnar på botten, tillbaka till ruta ett, tillbaka till där jag inte vill vara, tillbaka till där jag är just nu.
