Träningshets – Motivation eller ångest?

För ett tag sedan läste jag en artikel från en svensk nyhetssajt som handlade om träningshets och att det är sjukt att ”objektifiera för hälsans skull”. Flera av er har säkert läst artikeln, och till er andra så får ni faktiskt googla för jag tänker inte länka vidare en sån här artikel då jag tycker den var bedrövligt skriven. Artikeln ställer i princip bara hat mot hat istället för att diskutera frågan på ett vettigt sätt.

Jag tycker att ämnet är väldigt värt en diskussion, vilket är varför jag tänkte ta upp vad jag tycker här. ”Träningshetsen” är mer utspridd nu än aldrig förr, mycket på gott men så klart för det med sig dåliga saker med. En dålig sak som många påpekar i all möjlig media är att man hetsar till träning snarare än motiverar, och att man kan skapa ångest och dåligt samvete med mera hos personer som ser detta men som inte själva tränar. Man kan skapa mindre bra beteenden hos folk som är missnöjda med sig själva, och då kan din halvnakna bild på din kropp bidra till att dessa personer mår dåligt.

Jag håller till viss del med om allt detta – självklart påverkar det andra att det blir normaliserat att lägga upp bilder i underkläder och det är okej för att man kallar det för en ”träningsbild”, medan en icke-tränande person som lägger upp bilder i underkläder ofta kan få höra annat än ”åh va bra kämpat!”.

Men så tänker jag efter.. Jag personligen följer hur många ”träningsmänniskor” som helst, och VARJE DAG ser jag bilder på tjejer och killar som är både starkare, större och i bättre form än mig. Visst påverkas jag. Ett exempel på hur jag påverkats över tid är att jag förmodligen har en ganska skev bild av vad ”vara i form” är. För mig är det något helt annat än vad de flesta ”icke-tränande” skulle säga, eftersom det som klassas som ”i form” bland mina instagram och facebookflöden är när folk är redo att kliva upp på en scen i någon typ av kroppsbyggarsport (Men’s Physique, Bodybuilding, Bikini Fitness med mera).

Men om vi pratar om t.e.x att få dåligt samvete och känna ångest för detta, så påverkas jag inte särskilt mycket.

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte helt vad jag tycker om hela ”träningshets” grejen. Jag förstår att folk kan påverkas, för onekligen gör ju vissa det. Men det finns så många människor som väljer att inspireras och motiveras av denna ”träningshets”, och samtidigt många som kan påverkas negativt.Vart ligger egentligen gränsen för att man ska bli negativt påverkad istället för motiverad? Hur kan så många personer uppfatta det på så olika sätt?

Jag skulle säga att det handlar om inställning. Valet att vilja motiveras och inspireras. De jag hör som säger att de blir motiverade säger ofta ”Jag väljer att bli motiverad istället” och de som blir negativt påverkade brukar säga ”Jag väljer inte att det ska vara så här”.

I min värld ligger både problemen och lösningarna inom oss själva. Hur vi har lärt oss att göra och hur vi väljer att tolka saker. Man kan skylla på media och alla personer som lägger upp dessa typer av ”träningsbilder”, eller så kan man göra det man kan för att göra det man själv vill. Även om man skulle föredra om media inte skulle framställa i princip allt som har med hälsa att göra på ett knepigt sätt (de stora tidningar iallafall), så kommer detta inte förändras. De gör vad dem kan för att tjäna sina pengar, och det kan varken du eller jag ändra på. Så fokusera istället på vad vi faktiskt kan ändra på, vår egen inställning.

Jag tränar själv ofta och äter gärna bra. Det trivs jag med. De flesta av mina vänner tränar inte och väljer inte att leva särskilt ”hälsosamt” – men jag tycker om dem lika mycket ändå.  För varför skulle jag inte?

Nyckeln till att vara nöjd som man är och inte påverkas lika mycket av utomstående påprackade ideal är inte att man följer en ström av personer som verkar nöjda, utan att man hittar ett sätt som gör en själv lycklig och följer det. Om det innebär att du tränar stenhårt varje dag i veckan och dina fredagkvällar spenderas i gymmet följt av kyckling och ris eller om det innebär att du vill kunna ta en öl på fredagkvällen med dina kompisar, så vad spelar det för roll?

Vad tycker ni andra? Blir ni motiverade eller tycker ni att det är jobbigt att se massa träningsbilder och hets i media?

Är det fel eller naturligt att träning och ”träningsbilder” (bilder på folk i lite kläder som spänner sig för att visa kroppen) blir mer normaliserat?