Det är lätt att bli uppslukad av sitt intresse, och man ser tendenser till det lite här och där i sociala medier och även hos sig själv under vissa perioder. Men om man istället kan hitta en bra balans mellan intresse och vardag, så kan dessa förstärka varandra.
För att bli framgångsrik inom något område krävs det mycket hårt jobb. Det råder det inga tvivel om. Men ibland kan det läggas för mycket fokus på just det hårda jobbet, och inte vad som faktiskt möjliggör det hårda jobbet.
Jag tänkte ta ett lite konstigt exempel som egentligen inte har något med min egen livsstil att göra, nämligen mäklaren Fredrik Eklund (Med i programmet Million Dollar Listing för dem som kollar på tv). Han är en av New Yorks bästa mäklare, och han är riktigt riktigt framgångsrik. Lååånga dagar med möten som innebär vinst eller förlust om miljontals dollar. Han går upp riktigt tidigt varje arbetsdag och kommer säker hem väldigt sent också. – Han jobbar hårt alltså. Riktigt hårt.
Men det finns en liten detalj till, som jag tycker är viktig att man ser till att man själv kommer ihåg ibland. När Fredrik har varit borta från sitt hem under 12 timmar, haft flera viktiga möten med många viktiga personer, så kommer han hem till sin pojkvän på kvällen/natten. Oavsett om han har sålt lägenheter för 50 miljoner dollar den dagen, eller om han har förlorat pengar, så är hans pojkvän där. Jag är ganska säker på att Fredrik vissa dagar är gladare över att få komma hem till sin familj, än vad han är när han fått sälja någon lägenhet.
Vad jag menar med det här är att man behöver balans. Man behöver få ge allt vad man har till sitt intresse ibland, och ibland behöver man få kliva undan från det och ta hand om andra saker. Man behöver också bli lite omhändertagen och kunna lita på att hur hårt jag än sliter nu, så kan jag senare få slappna av och läka. Nyckeln till att bli lite bättre på det du gör finns inte alltid i att jobba hårdare och hårdare, utan den kanske finns just i att få koppla av en stund ibland och sedan komma tillbaka med ny energi.
”What doesn’t kill you make you stronger” är ett citat man har hört ett par gånger för mycket – och det är något jag tänkt på en del, men jag har tänkt på det utefter ett perspektiv som jag egentligen har fått från mitt intresse för att styrketräna. När man tränar så bryter man ner musklerna, och sedan är det upp till andra faktorer att bygga upp dem igen: Mat, sömn, vila osv.
Precis samma sak är det med livet och vardagen: Det händer jobbiga saker. Hemska saker. Man brukar mena att dessa är de saker som ofta gör oss människor mentalt starkare, men jag tror att ingrediensen som gör det starkare egentligen är precis tvärtom: kärlek, vänskap, relationer, lycka, bra saker. Jobbiga och hemska saker bryter ner oss (precis som träning) och sedan måste vi också få en dos av bra saker för att kunna läka det jobbiga och bli lite starkare. Om man bara tränar hårt och aldrig vilar eller äter rätt så bryts man ner – om man bara är med om hemska saker så bryts man också ner, mentalt.
Förmågan att kunna läka och återuppbygga skapas ofta i samspel med andra personer. När man umgås med vänner, familj eller flickvän/pojkvän – därför är det så viktigt att man ibland tar en stund och funderar över vad desssa personer betyder för en och hur det skulle se ut utan dem. Hur mycket skulle ditt PB i bänk betyda om du inte fick dela det med någon alls? Hur mycket bryr sig dina vänner och familj om att du ens kan bänka 100?
Förmodligen gör dem inte det, för dem tycker om dig lika mycket ändå. Det betyder dock inte att du ska sluta kämpa för att nå dina mål, och du ska inte vara rätt för att ibland ha ont och få lite sår. Men reflektera över vad som faktiskt läker dina sår.