För ett par månader sedan skrev jag detta.. då trodde jag att mitt liv var över…Så fel man kan ha….
När mannen , sambon, livspartnern.. Säger så? Livet tar slut.. Gråten blir lika naturlig som att andas och känslan av att jag är helt ensam på jorden hittar mig.
Jag ska berätta en sak…
Jag är inte perfekt.
Jag har garanterat fler jobbiga sidor än de flesta.
Jag är tokigt uppmärksamhetskåt.
Jag vill ha allt jag kan få.
Jag har ett minst sagt hett temperament.
Jag tål inte alkohol men dricker den ändå.
Jag gör bort mig hela tiden på de mest pinsamma sätt ( för andra alltså)
När jag inte får som jag vill så tjurar jag i ivinerlighet
Jag är ingen morgon människa, ingen kvälls människa heller.
Han vill inte krama mig eller ligga i soffan o bli kliad på magen eller i skägget.
Han vill inte somna intil mig o säga att allt kommer bli bra.
Han vill inte få fotmassage eller stå med mig i duschen för länge.
Han vill inte åka på en spontan resa vart som helst bara vi får vara tillsammans.
Han vill inte sova förlänger o vakna när klockan är tre på dagen.
Framför allt så vill han inte älska mig längre.
Så vad gör jag nu?
Jag är tillfälligt hemlös, äger inte en endaste möbel o är ledsen,mycket ledsen, hela tiden.
Jag ber på mina bara knän… Vad gör jag nu? När blir det bra igen?
Varför tycker jag mer om honom nu än de sista veckorna vi hade tillsammans?
Varför spenderade jag den sista tiden att vara arg på honom o bara skälla o gnälla? Snälla någon… När mår jag bra igen?
Varför är det enda jag kan tänka på…
Hur jag ska få tillbaka honom? ”
