”2011-05-14
Nu är det kväll igen och det medför automatiskt att jag mår ännu sämre än vad jag gjorde tidigare idag.
Skräcken över en ny ensam natt utan honom och att jag inte vet vart han är närmar sig.
Ännu en natt där vi glider ifrån varandra och skadorna inte går att rätta till.
Men samtidigt så….. Om jag hade åkt hem idag så hade jag velat krama o gosa o då skulle jag få börja om.
Det skulle känns så bra, väldigt bra. Men jag vet inte om jag är redo, det känns för tätt inpå.
Tänk om det blir värre, tänk om jag känner att jag inte vill släppa honom ur sikte igen, tänk om han tar i mig, eller klappar mig. Då kommer jag bli beroende av det igen.
Hans närhet betyder så mycket för mig.
Jag får ständigt påminna mig om att han inte vill.
Att han inte älskar mig.
Ni anar inte hur svårt det är när man känner sig helt ensam, blottad och med tårar som aldrig slutar rinna. Hur jag vaknar mitt i natten, väckt att mitt eget skrik, tårarna som aldrig slutar rinna, Hur tanken på hans doft får håret på mina armar att höjas av välbehag.
Vi skulle pratat en stund ikväll men jag vågar inte ringa honom för jag är rädd att han inte svarar.”
Blev det bättre ?
När kom jag ur det & när började jag må bättre?
Jag kommer inte ihåg precis när det var jag började se solljuset igen eller när jag började uppskatta de saker som för mig alltid gjort livet värt att leva.
Men nu idag, snart 6 månader senare så mår jag ofärskämt bra.
Jag tar tillvara på livet och dagarna på ett nytt sätt.
Frågan är bara: kommer jag tilllåta mig själv att älska igen ?