Just idag när jag vaknade och drog mig i sängen, så hörde jag tvn som var på i rummet bredvid. Det som har hänt i Norge är som ett hårt slag mot den nordiska idyllen, att vi är ett folk där vi ska känna trygghet och kärlek till varandra. Det är raka motsatsen mot kärlek som vi idag vaknat upp till och blir påminda mot det hemska som hänt i norge under gårdagen.
Jag känner den kroppsliga versionen av att gråta. Kroppen känns tung att människor har omkommit av så hemska anledningar. tankarna går idag till de som dött och anhöriga, samt till hela mitt grannland.
Varför är det sånahär anledningar som får oss att stanna upp i vardagen och tänka vad skört livet är?
