Ur: Andersen, H. C., ”Den lilla sjöjungfrun”
En del av H. C. Andersens sagor är humoristiska, andra är grymma eller tragiska. Vissa slutar lyckligt andra sorgligt. Men de personer i sagorna som lider på jorden får sin belöning efter döden. Vare sig sagorna är sorgliga eller inte så har de ett pedagogiskt eller moraliskt uppbyggligt syfte.
”Den lilla sjöjungfrun” räddar livet på en ung prins då hans skepp förliser. Han är avsvimmad och vet inte vem som räddar honom. Sjöjungfrun förälskar sig i honom. Av sjöhäxan får hon en dryck som skall göra människoben av hennes fiskstjärt men till priset av stor smärta. Hon måste dessutom offra sin tunga till häxan som betalning. Sjöjungfrun blir stum – hon som tidigare kunde sjunga vackrast av alla. Om prinsen gifter sig med henne kommer hon, liksom människorna att få en odödlig själ. Sjöjungfrur blir annars bara skum på havet efter ett trehundraårigt liv. Men gifter han sig med en annan skall hennes hjärta brista nästa morgon. Allt detta får hon veta, men hon offrar sig för kärleken till prinsen.
Visserligen vinner hon prinsens vänskap och hon får vara hans närmaste hela tiden. Men han kan bara älska en – den första han såg när han vaknade upp efter förlisningen! Och det var en jordisk prinsessa. Sjöjungfrun kan inte tala om att det ju var hon som fört honom upp på land. Hon håller upp brudens släp och hon dansar på bröllopsfesten som hålls på prinsens skepp, men hon vet att hon skall bli till skum så snart solen går upp. Hon går ut på däck för att svalka sig och då dyker hennes systrar upp ur vattnet och räcker henne en kniv. De har fått den av häxan och offrat sitt långa hår till henne. Om sjöjungfrun sticker kniven i prinsens hjärta innan solen går upp, så blir hon sjöjungfru igen och kan leva sina trehundra år hos de andra i havets djup
…
Den lilla sjöjungfrun drog undan purpurfliken som hängde för tältets öppning. Hon såg den vackra bruden sova med sitt huvud mot prinsens bröst. Hon böjde sig ned, kysste honom på den vita pannan, såg på himlen, där morgonrodnaden blev allt starkare, såg på den vassa kniven och såg till sist på prinsen. I drömmen nämnde han sin brud vid namn, blott hon var i hans tankar. Kniven skälvde i sjöjungfruns hand – men så kastade hon den långt ut i vågorna, som lyste röda där den föll. Det såg ut som om bloddroppar bubblade upp ur vattnet. Ännu en gång såg hon med halvt brusten blick på prinsen, så störtade hon sig ned från skeppet och kände hur hennes kropp löste upp sig i skum.
Nu steg solen upp ur havet. Strålarna föll så milt och varmt på det dödskalla skummet, och den lilla sjöjungfrun kände inte döden, hon såg den klara solen och högt ovanför henne svävade hundratals genomskinliga, sköna väsen. Hon kunde se skeppets segel och de röda molnen genom dem. Deras röst var en melodi, men så förandligad att intet mänskligt öra kunde höra den, liksom inget jordiskt öga kunde se dem. Utan vingar svävade de i sin egen lätthet genom luften. Och den lilla sjöjungfrun såg att hon hade en kropp som de, den höjde sig allt tydligare ur skummet.
”Vem kommer jag till?” frågade hon, och hennes röst lät som de andra väsendenas, så förandligad att ingen jordisk musik kan återge det.
”Till luftens döttrar!” svarade de. ”Sjöjungfrun har ingen odödlig själ och kan aldrig få någon om hon inte vinner en människas kärlek! Hennes eviga liv beror på en främmande makt. Luftens döttrar har heller ingen evig själ, men de kan skapa sig en själva genom goda gärningar. Vi flyger till de varma länderna där kvävande pestluft dräper människorna, där viftar vi fram svalka. Vi sprider blommornas doft genom luften, vi sänder vederkvickelse och läkedom. När vi i trehundra år har strävat av all vår kraft att göra det goda, då får vi en odödlig själ och får ta del av människornas eviga lycka. Du stackars lilla sjöjungfru har med hela ditt hjärta strävat efter detsamma som vi, du har lidit och tålt, du har lyft dig upp till luftandarnas värld och nu kan du själv genom goda gärningar skapa dig en odödlig själ om trehundra år!”
Och den lilla sjöjungfrun lyfte sina snövita armar upp mot Guds sol, och för första gången i sitt liv kände hon tårar i ögonen.
På skeppet var det liv och rörelse. Hon såg prinsen och hans vackra brud söka efter henne. Svårmodigt stirrade de ned i det bubblande skummet, som om de visste att hon hade kastat sig ned i böljorna. Osynlig kysste hon brudens panna, log mot prinsen och steg med de andra luftbarnen upp på den rosenröda skyn som seglade hän i luften.
”Om trehundra år svävar vi så in i Guds rike!”
”Vi kan komma dit ännu tidigare!” viskade en av dem. ”Osynliga svävar vi in i människornas hus, där det finns barn. Och för varje gång vi finner ett gott barn, som gör sina föräldrar lycka och gör sig förtjänt av deras kärlek, förkortar Gud vår prövotid. Barnet vet inte när vi flyger genom rummet, och om det då är så att vi måste le av glädje över det, då tas ett år bort från de trehundra. Men ser vi ett elakt och olydigt barn, då måste vi fälla sorgetårar, och varje tår lägger en dag till vår
En av tidernas bästa om ens mest tragiska sagor, HC Andersen är min littratur guru.