Hej bloggen.
Det är jag igen. Eller jag är ingen som jag brukar känna. Känner du ibland att du levde men tappade dig själv på vägen? Det gör jag hela tiden. Jag gillar Louise, hon är rolig, smart, snäll och väldigt omtänksam. Hon sätter alltid andra framför sig själv och säger aldrig nej till att hjälpa.
Det är lättare att beskriva Louise än mig själv. Det är faktiskt mig jag har skrivit om. Alla dom där bra egenskaperna har faktiskt JAG. Problemet med mig är att jag har låtit mig själv försvinna i allt hjälpande av andra. JAG är viktig. JAG förtjänar att ta hand om mig själv. Jag förtjänar att tycka att jag är fin. Vilken himla tur att min underbara pojkvän finns och kan sparka igång mig när jag börjar krypa ner i hålet av självhat igen. Jag ska må bra för jag förtjänar det. Jag gör det. Jag SKA må bra. Jag ska söka riktig hjälp för mitt sjuka problem med mat och huvudvärken. Den ska bort. Min mamma tjatar jämt om att den har med maten och göra och jag nekar jämt men det är klart det har. Men erkänner jag det måste jag ju sluta med det jag gör mot min kropp. Jag ska må bra, inte bara för min skull utan för dom som faktiskt tycker om mig. Ångesten ska också bort, den är väl är för att allt jag gör ändå känns som en besvikelse, att hamna här. Att allt blivit så jobbigt att jag inte ens kan lösa det själv. Känslan om misslyckande ska bort. B.o.r.t.
Min underbara pojkvän är verkligen världens finaste. Jag har aldrig känt att jag kunnat åstakomma någonting på samma sätt som jag gör när han ler mot mig. Han kan fixa hela min värld av att bara finnas. Alla borde ha någon som honom, men tolka mig inte fel, dela kommer jag inte göra. Han är min! Jag har verkligen aldrig känt så här någonsin förut och det går inte över även om vi varit tillsammans ett bra tag nu. Jag vill aldrig det ska ta slut. Han är min klippa i stormen, hela min trygghet. Jag klarar mig utan honom, det gör jag, men jag vill inte behöva vara utan honom. Jag vill att vi ska vara världens lyckligaste tillsammans och jag tror vi kan bli det. Bara vi tar tag i våra denomer och ger oss själva det vi behöver. Tack älskling för att du finns. Du gör det värt att gå upp på morgonen.
Idag är jag stark. Hur jag är imorgon kan ingen svara på men IDAG är jag stark. Det är allt som räknas. Jag är stark.