Jag är ifrån en by som heter Börön. Börön ligger några mil utanför Östersund. Många har vistas och badat i forsåa (eller som ni utbölingar vill kalla det för – forsaleden 😉 ) Denna by ligger mig så varmt om hjärtat, och det är där jag känner mig som hemma. Jag kommer nog aldrig få en hemmakänsla någonstans, vart jag än bor. Det är inte samma sak. Jag är uppväxt på en hästgård, vi hade nordsvenskar. Jag var däremot livrädd för dom, medans min syster älskade dom. Jag höll mig till mina kaniner, eller grannflickans höns. Men som jag skrev innan, jag kommer nog aldrig riktigt hitta hem till något hem/plats, vart det än är så blir det aldrig hem. Hem för mig det är just min by, min hemby Börön. Jag saknar verkligen allt som har med den att göra. Vid varje årstid så referear jag lukter från min barndom, minnen väcks till liv. Som nu på våren, hur lerigt det var på gården, hur jag satt vid stallväggen och mös med mina kaniner i solens värme. Eller på sommaren, hur jag och mina syskon tog ut ett täcke och la oss i gräset under solen och somnade, kunde sova i timmar. Och på sommarkvällarna då pappa visslade in hästarna för mat. Eller på vintern, då det var så fruktansvärt kallt i huset, men när julen kom så var det alldeles mörkt ute och man såg hur tomten gick från hus till hus. Ni vet, det är så många vackra minnen, och tragiska minnen från den tiden. Men det positiva tar över det negativa. Jag vill bara hem, dit jag aldrig kommer att komma. Att få tag på hus i Börön känns mer eller mindre omöjligt. Jag ska flytta till Strömsund och det kommer nog bli bra det med. Men mitt hjärta, det kommer då föralltid att finnas kvar i min hemby. Kanske jag en dag kan köpa mig en stuga där och bo där, hela somrarna.
Det storta röda huset ni ser här, det första, där bodde jag. På en kulle, med utsikt över Locknesjön. Så jävla vackert.
