En sak jag har märkt som jag verkligen irriterar mig på, är att mammor ska skryta om sin smärta efter förlossningen. Många jag träffat både i verkligheten och på internet har som antytt att föda med kejsarsnitt är värre än att föda vaginalt, att läktiden efter kejsarsnitter är mer smärtsamt och hemskt än efter en vaginal födsel. Men då när jag svarat att jag griande varje gång jag skulle göra nr.2 på toan efter förlossningen, för det kändes som att hela mitt underliv skulle spricka, eftersom de fick klippa mig där under förlossningen. Sen att jag inte kunde sitta normalt, eller för den delen gå normalt på 2 månader efter förlossningen är liksom inget de tror på. De liksom sopar det under mattan. hahaha, jag blir lite frustrerad över att de inte tror mig!! Min förlossning gick oförskämt bra, första värken startade 06.30 på morgonen och Alva var ute 12.40 samma dag 🙂 Det gick fort och smidigt, barnmorskorna trodde mig inte att jag hade så ont som jag hade när jag kom in, de hade nog trott att jag skulle ligga där inne liiite längre än 3 timmar, eftersom jag är förstföderska 😀 tji fick dom. Och eftersom jag även körde utan bedövning och lustgas så var jag rätt så pigg efteråt. men eftersom det gick så fort, krystvärkarna höll på i 40 minuter (om jag inte minns fel) så fick de klippa mig, och jag fick såklart sys efteråt 🙂 Och eftersom jag fick sys så var smärtan som kom efteråt i underlivet något jag inte kunnat förberett mig på, det är den jag gruvar mig inför nästa gång det är dags!! usch och fy, som jag skrev innan så var jag livrädd över att bajsa. Jag vågade inte första veckan, det kändes som att jag skulle spricka där nere verkligen.Jag spände mig varje gång jag skulle kissa, för det sved nå inutahelvete där nere, som när man har urinvägsinfektion, man verkligen gruvar sig över att gå på toan. Och ja, allt var så brutalt träligt så usch.
Vi har alla olika smärttrösklar, vi upplever allt olika. Att föda är något fantastiskt, samtidigt där och då kan det vara fruktansvärt hemskt, man är vissa stunder livrädd (vilket jag blev då jag kände Alva pressa sig ut i första krystvärken hahaha) det är så känslosamt att gå igenom en förlossning, vaginalt eller genom kejsarsnitt. Det är ett minne för livet, man glömmer det aldrig. Kärleken som finns mellan mamman och pappan stärks, man själv stärks, man blir starkare som kvinna, som person. Varesig man tar lustgas eller ryggmärgsbedövning, eller om man kör utan allt som jag gjorde. Vi har genomgått något vackert, var tacksam och glad över att ha fått chansen att få uppleva livets mäktigaste stund. Dela era erfarenheter och stötta varandra istället för att tävla med varandra. Vi tjejer ska ju förfan hålla ihop, kom ihåg det.
Här är våran Alva nyfödd och så fruktansvärt vacker. Våran vackra flicka.
