Både i måndags och i tisdags hade jag två sådana där dagar då det mesta faktiskt kändes riktigt bra. Ingen jobbig ångest utan mest bara glädje. Igår var dock ingen sådan dag. La mig i sängen redan lite efter åtta och då kom det fanemej tårar vill jag lova.
Dels för att jag inte mådde bra men också för att Tristan skulle blivit 20 år.Var så himla fint att se alla ”grattis-hälsningar” och fina ord som folk skrev till honom under gårdagen. Fint men också jävligt tufft.
För er som inte vet (om någon nu missat det) så gick han ju bort den 26:e november förra året (lite osäker på datumet, men tror det var då). Och det var ju mitt i ”Idol-karusuellen”, nu hade han ju visserligen själv åkt ut, men ändå… Klart som fan att det kändes och att hans död lämnade avtryck.
Vila i fin finaste Tristan. Hoppas du har det bra där uppe och att änglarna har tagit bra hand om dig, du är saknad ska du veta.
